Det är mitt eget fel vad som än händer med mitt hjärta.
Fältarbetet är över, och det känns otroligt vemodigt. Det har varit tre fantastiska veckor med hårt jobb, långa dagar, svett, smuts, vackra kor, trevliga massajer och helt underbara teammedlemmar som fått vistelsen i Maasai Mara till en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Även om det stundvis har känts övermäktigt så är jag otroligt nöjd med min insats, och lämnar fältet med ryggsäcken fullpackad med nya erfarenheter, och en känsla av kärlek över de vänner jag fått och för evigt kommer bevara i hjärtegropen. Det känns så fint att ha någon att ringa nästa gång det vankas Kenyaresa. Och det är en mäktig känsla att ha gjort avtryck på andra.
And from that moment you'll be out of place and underdressed.
2015 var året då jag skulle bli stark igen. Både mentalt och fysiskt. Jag kan inte med ärlighet säga att det riktigt blev så. Men the force is strong in this one, detta året. Det känner jag. Det är dags att börja fokusera på sådant som bringar energi i livet, istället för att låta sig tryckas ned av trams. Jag är hoppfull inför 2016, jag har stängt in mig allt för länge. Varit för trött. Inte hittat ork. Eller lust. Till något. Det här året har tärt på mig, mer än vad jag tidigare förstått. På ett sätt jag inte är bekant med. Dominerande känslor har varit oro och tvivel. Men det blir ändring nu. För om jag möter ensamheten i trappen så ska jag klä den i byxor och skor. Jag ska ringa mina vänner igen. Det är mitt löfte.
Kroniskt låg.
Hon fyller dagarna med promenader. Timslånga. I skogen. Det är fridfullt där. Hon tycker om fåglarna. Och dofterna. Och spindelnäten som träder fram i morgondaggen. Solen är vacker i gryningen, det har hon alltid tyckt. Därför är hon ofta ute tidigt.
Det veckolånga sommarlovet börjar lida mot sitt slut. Och inget blev som hon ville. Som hon tänkt. Det var så mycket som skulle hinnas med. Så mycket som skulle passas på. Det är inte ofta hon har lov längre. Detta var kanske sista chansen. Och inget blev av. Inget förutom de timslånga promenaderna i skogen.
Snart drar en ny termin igång igen. Och hon är rädd för hösten. Rädd för gråten och den stora depressionen. Den tar aldrig fel. Och snart är den här igen, och liksom envist knackar på fönsterrutan. Det spelar ingen roll att hon lämnar persiennerna neddragna och gömmer sig i mörkret. Den hittar henne varje gång, och den tar aldrig fel.
Egentligen tycker hon att hösten är den vackraste årstiden av alla. Ibland lyckas hon bygga upp sig inför den. Fylla kroppen med lycka så att själen sprudlar och är beredd på svackan. Denna gången har hon inte hunnit. Och nu är hon rädd att den kommer skölja över henne innan hon hinner ta ett tillräckligt djupt andetag.
Nu vet jag bättre.
Det handlar om dig. Om att det vi har är unikt. Det handlar om att din hud känns annorlunda. Att ditt hår passar bättre att tvinna runt mina fingrar än andras. Det handlar om att du får mig att känna på ett sätt jag inte kan minnas att jag känt förut. Att jag känner mig mer säker nu än någonsin. Att det jag drömmer om för första gången kan slå in. Det handlar om din doft. Hur den stannar i mina lakan, på min kudde, på mig, i mig, överallt.
Det handlar om dig.
Du har viljan att bli större, men här är du redan störst.
Jag gömde mina drömmar där din axel blir till hals.
Att titta på film själv är aldrig riktigt samma sak som när man har sällskap. Det blir liksom någon slags höjning av mysfaktorn så fort man är två. Sedan spelar det egentligen ingen större roll huruvida filmsällskapet i fråga, precis när filmen är som allra bäst, somnar och dreglar ned hela ens lår.
Han gör så ibland. Och det är något jag saknar som allra mest, just nu.
De jobbigaste minnena fräter hon bort med thinner.
En gång för många år sedan visade hon brösten för en buske. Hon var ung och oförstörd. Svarthårig. Likblek. Och hon hade världens sämsta självförtroende. Kanske var det en befrielse. Hon minns inte. Men hon minns att hon kände sig jävligt dum där hon stod, i princip naken, framför en nästan utblommad buske, i slutet av den där sommaren. Hon vet inte riktigt vad hon tänkte. Kanske att bilden skulle bli cool. Kanske att även hon skulle duga som motiv, bara en gång. Kanske skulle hon se ut som en av de där vackra. Lite mystisk, tänkte hon nog. Men hon blev bara svarthårig, likblek och snäppet mer patetisk. Förmodligen tyckte hon att det var värt ett försök då. Såhär i efterhand ser hon att det bara var ännu ett sätt att sänka självkänslan. Snart är det sommar igen. Men den här gången, tänker hon, att det inte blir några bilder.
Ibland.
Ibland kramar han mig så hårt att han verkar tro att jag skulle gå sönder om han inte fanns där och höll ihop mig.
Ibland har han rätt.
Ibland har han rätt.
0523
Jag har tänkt på det i timmar nu.
Spelat upp scenariot i huvudet säkert hundra gånger om.
Det får mig att må illa. Att bryta ihop.
Du var rädd. Vettskrämd. Jag klandrar dig inte.
Människor är ju monster.
Ett skott i pannan, sen föll du. Handlöst mot det smutsiga, blodstänkta golvet.
Jag fick beröm. "Bra jobbat!", "Snygg träff!", "Vad duktig du är!".
Själv ville jag bara försvinna genom jorden. Ville falla med dig.
Jag har aldrig tidigare känt sådant självhat och förakt.
Du dog idag, och det var jag som höll i bultpistolen.
Förlåt.
Låt mig sjunka som Titanic.
Jag har inte skrivit av mig här på länge. Närmare två år nu. Jag är medveten om det. Tiden och orken har inte räckt till. Och egentligen har jag väl ingen riktig ork nu heller, men jag måste få ventilera. Jag skriver ofta när jag mår dåligt, utan att publicera något. Mest för att det känns skönt. Men nu, två år efter det senaste inlägget känner jag att jag, med ett par ord, vill försöka förmedla något som många säkert inte kan sätta sig in i, men som förekommer hela tiden, dygnet runt, världen över.
Jag läser fjärde året på veterinärprogrammet. Den så kallade klinikrotationen. I denna kursen inkluderas "slakteriveckan". Under nämnda vecka ska man deltaga i verksamheten vid ett slakteri.
På slakteriet får man inte ha med sig mobiltelefon. Man kan råka fotografera, och bilderna kan ”vinklas fel” och hamna på internet. Något sådant vill de inte vara med om, slakteripersonalen, som anser sin verksamhet vara etiskt försvarbar och inte orsaka djur mer än nödvändigt lidande. Jag mår illa. Vill kräkas. Löpande-band-systematiken gör mig alldeles mållös, och var är känslorna? Var finns medlidandet?
I stallarna står skräckslagna djur. En slaktare är arg. Hen ska fösa en tjur mot bedövningsboxen, men den är panikslagen och vill inte gå framåt. Slaktaren skriker och slår. Det hjälper inte. Tjuren blir om möjligt mer stressad. Till slut hämtar slaktaren elpåfösaren och ger tjuren upprepade (läs; nitton) stötar på olika delar av kroppen. Jag, som står bredvid drivgången och bevittnar detta, kan inget göra. Hen sköter ju bara sitt jobb, om än lite väl våldsamt. Jag kommer på mig själv med att fundera över om hen har några känslor i kroppen över huvud taget. Förutom ilskan då, som hen så tydligt uppvisar för tjuren. I lagstiftningen står det att djuren inte får stressas, att redskap inte får användas för att slå och att elpåfösaren enbart får användas vid enstaka, specialfall. Min fråga till veterinären som också bevittnar detta i samma ögonblick som jag var "vad blir konsekvenserna av detta, dvs att det reglemente som finns inte följs? Vem står till svars för slaktarens beteende?" Som svar fick jag att lagen kan tolkas på olika sätt, inget fall är det andra likt, och hen avgjorde förmodligen att det våld hen tog till var nödvändigt i situationen. "Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande" (SFS 1988:534, 1 kap, 2§). Det är enligt mig tydligt att nödvändigt lidande inte inkluderar slag, hårda ord och nitton elstötar, precis innan döden. Förstår inte riktigt hur det kan tolkas på olika sätt. Men det är tur att vi inte får ha mobiltelefoner, för något sånt här skulle kunna råka fotograferas, bilderna skulle kunna "vinklas fel" och hamna på internet. Och det vill inte slakteripersonalen veta av. De sköter ju bara sitt jobb, och det är tur att vita, blinda Svenssons inte behöver exponeras för sånt här. Det vore ju för hemskt om folk började reflektera kring köttindustrin. Det finns ju trots allt en anledning till varför slakterier inte har väggar av glas.
I morgon ska jag döda mitt första, friska, fullt levande djur. Det ingår i utbildningen. Efter det ska jag sörja. Sörja alla dem som kommer att bemöta samma öde. Hela tiden, dygnet runt, världen över, för alltid.
Det är en sorgens dag idag.
Vila, ni underbara. Tills vi ses igen.
Carola Kiwin, Light Dream. För evigt saknade.
Tack för alla minnen.
Semester.
Två fordon på motortrafikleden i höjd med Örebro. En svart Volvo v40. En metallisk, smutsig, slakttransport i stål. Jag i Volvon. 400 skära, vackra, underbara, skräckslagna grisar i slakttransporten. Jag, på väg mot semester i Trollhättan. De, på väg mot döden. Slakttransporten är motivlackad, och mönstret föreställer en tecknad gris i arbetskläder med armarna i kors och ser sådär drygt självsäker ut. Sådär självsäker som jag övertygar mig om att grisuppfödaren ser ut då han hävdar att "mina grisar har minsann levt ett lyckligt liv. Lika lyckligt som den motivlackade, tecknade grisen i arbetskläder på slakttransporten". Hen har fel.
I samma veva som jag är framme i Trollhättan kommer de 400 levande liven, de skära, underbara, grymtande, rädda, att rada upp sig på kö mot koldioxidbadet, mot avblodningen, mot döden. Och jag ska på semester.
Ett skärt litet öra stack ut genom en av de små springor som får agera slakttransportens enda ventilation. Örat var sargat och ärrigt, som efter de många slagsmål som självfallet uppstår då man trycker in 400, för varandra, helt främmande grisar i en liten, trång transport. Det lilla örat har ont, och det är det förmodligen inte ensamt om. Det är 23 grader varmt ute. Människor är monster. Och jag ska på semester.
I samma veva som jag är framme i Trollhättan kommer de 400 levande liven, de skära, underbara, grymtande, rädda, att rada upp sig på kö mot koldioxidbadet, mot avblodningen, mot döden. Och jag ska på semester.
Ett skärt litet öra stack ut genom en av de små springor som får agera slakttransportens enda ventilation. Örat var sargat och ärrigt, som efter de många slagsmål som självfallet uppstår då man trycker in 400, för varandra, helt främmande grisar i en liten, trång transport. Det lilla örat har ont, och det är det förmodligen inte ensamt om. Det är 23 grader varmt ute. Människor är monster. Och jag ska på semester.
Lyckligt litet monster.
Nu ska det väl inte vara några problem att börja trivas i den här stan?
Som tjurrusning... Fast bättre.
Öknaskolans kosläpp lockade närmare fyratusen åskådare i år. En av dem var jag, givetvis. Och vilken show brudarna bjöd på i år. Full fart, så gruset yrde. Som det ska vara, när de är lyckliga. När de jobbat ett helt år och äntligen får gå på semester. Fina, underbara djur de där korna. Jag lyste som en sol resten av dagen.
Hoppas att mina vänner får ett härligt avbrott från arbetsvardagen, och att de äter sig riktigt tjocka och glada. Härliga, härliga kor och bästa, bästa Ökna.
Allt jag lärt mig om livet, har jag lärt mig av er.
Valborg kom i år igen! Och denna gång drog den med sig mina finaste vänner hit till Uppsala. Den bjöd på god mat, roliga aktiviteter, härlig karaokesång, god öl, sena nätter och trevligt umgänge. Som det bör vara, med andra ord. Det blev ett par toppendagar och min första giltiga, riktiga Valborg här. Och mysigt var det. Tack, mina allra bästa.
Och någonstans där så blev jag den jag är nu.
Man vet att man är hemma när skyltarna varnar för passerande kor. Man vet att man är hemma när den enda busslinjen som passerar bara går en gång per dag, och dessutom har färgen grön. Man vet att man är hemma när man skymtar det fina slottet - för där bakom, precis runt hörnet, ligger skolan som gjorde mig till den person jag är idag. Öknaskolan; Världens bästa gymnasium.
Jag har alltid framstått som en glad och sprallig människa, utan några större problem eller saker som tynger mig. Det många dock inte vet om - eftersom jag väljer att inte prata om det - är att jag under en lång period i grundskolan var både mobbad och utfryst. Något som just då var mycket jobbigt, men som jag idag lärt mig att dra nytta av och använda till min egen fördel. Jag har blivit en tuff tjej - absolut inte osårbar, men jag viker mig inte längre för utmaningar - och mycket är just Öknas förtjänst. Därför blev jag alldeles varm i hjärtegropen när jag igår återvände - efter nästan tre år - och blev överväldigad av alla känslor som hälldes över mig så fort jag svängde in på den smala, krokiga landsvägen mot slottet, skolan, djuren, naturbruket och lyckan. Det var sig likt, inte mycket har förändrats sedan jag bodde där. Luften var lika frisk, det doftade fortfarande av ladugård, traktordiesel och sädesslag, och det var alldeles tyst - sånär som på några avlägsna råmanden från korna. Jag var hemma igen.
Öknaskolan är ett naturbruksgymnasium med internatboende som ligger i Tystberga - några mil utanför Nyköping, i Sörmlands vidsträckta natur. Jag har aldrig varit en stadsmänniska, så att välja ett gymnasium i stan var det inte tal om. Jag ville ut på landet. Jag ville känna friden. Den totala friden och friheten som bara skogen, naturen och landet kan få mig att känna. Mitt val var aldrig svårt. Jag hade två krav - skolan skulle ge mig behörighet att söka in till veterinärprogrammet, och jag skulle äntligen få känna att jag hörde hemma någonstans. Båda kraven blev uppfyllda, jag är på väg att bli veterinär och jag fann mitt hjärtas hem. Nu, såhär tre - nästan fyra- år senare är jag fortfarande så lycklig över att jag vågade ta steget att flytta hemifrån innan jag fyllt 16, att jag vågade flytta in bland en massa andra ungdomar trots att det var just ungdomar som gjort livet svårt för mig tidigare. På Ökna lär man sig att respektera varandra, och visa ödmjukhet ifall man inte redan kan eller gör det, vilket passade mig utmärkt eftersom att det betydde att jag numera skulle vara en av alla andra. Inte en misfit. Inte en outsider som folk talar illa om. Än idag förstår jag inte vad som gav människor rätten att tala illa om mig i grundskolan. Vad som fick dem att frysa ut mig. Varför de fick mig att tro att jag var sämre och mindre värdefull. Kanske var det för att jag aldrig haft något intresse för märkeskläder och barbiedockor. Vad vet jag. Hur som haver, jag gillade kor - och alla andra djur också för den delen - vilket de andra eleverna på Ökna också gjorde, och jag har aldrig varit rädd för att ta i lite, och jobba i smutsiga kläder. Tvärtom så tycker jag om lukten av ladugård. Kanske var det därför jag förr ansågs vara konstig.
Jag kan tala om min gymnasietid i hur många ord som helst, och kasta ros efter ros över både min egen utveckling och allt som skolan gjort för mig. Det kan nog dock bli rätt tråkigt för de som inte kan relatera till vad jag skriver, men jag tänkte - med lite bilder - visa vad jag fick uppleva medan jag gick i skolan, när ni andra satt i era dammiga, instängda betongklassrum inne i stan.
Min älskade ko, Gorma, jobbar duktigt än idag. Nog tror jag att hon kände igen mig...
Jag kom precis i rätt tid för lamningsperioden. Hurra!
Så, alldeles rusig efter gårdagens visit kunde jag återvända hem lycklig, med ladugårdsdoft i håret och skitiga skor. Lika länge får det inte dröja igen innan jag åker tillbaka. Det är välbehövligt att få koppla av och bara vara ibland, mellan alla tentor och poäng. Det är så lätt att gå på, men det är så svårt att stanna upp och gå tillbaka igen. Jag sov som en stock inatt. Något jag inte gjort på flera månader. Det måste betyda något.
Ingenting är logiskt.
För idag kom nämligen beskedet om att lilla jag minsann redan hunnit en hel fjärdedel på min väg mot att bli veterinär. En oerhört maktfull känsla. Lycklig känsla. Lättad känsla, eftersom det innebär att även den senaste tentan är klarad. I väntan på resultat på den allra sista från föregående termin tänker jag gotta mig i tanken på att det bara är fyra år kvar nu. Fyra år av ständig stress och otillräcklighet. Jag inbillar mig fortfarande att det är värt det. Och tills motsatsen bevisas tänker jag sträcka lite extra på ryggen, äta min lyxiga tofu (dagen till ära) och bara känna mig lite bättre än vad jag var igår.
Puss från Lillamonster och Mästerkatten.
Och som traditionen lyder...
... God jul!
121212
Det börjar dra ihop sig till juletid igen och det, mina vänner, är den bästa tiden jag vet. Men, då jag har börjat få en större insikt i hur våra pälsbeklädda släktingar drabbas under julen tänkte jag mest bara slå ett slag för att fira en alternativ jul - att inte följa exakt alla traditioner kan gynna våra djurs leverne.
Jag menar, vem behöver egentligen julskinka? Trycket på slaktsvinsindustrin ökar ofantligt under juletid, vilket innebär dåliga levnadsförhållanden för grisarna. En liten förändring från vår sida kan bidra till att grisarna får det mycket bättre i längden. Ett förslag bara.
Nog om det..
Som de flesta redan vet gör julen mig manisk. Jag har redan bakat Lussekatter och nio olika sorters godis. Julstädningen är påbörjad, julmusiken går på högsta volym, de viktigaste klapparna är köpta, jag har inte missat ett enda avsnitt av julkalendern, och imorgon är det Lucia - den enda dagen på året då man proppa i sig saffransfyllda bakverk till frukost. Jag räknar ner dagarna tills jag får åka hem, men innan dess har jag ännu mycket att hinna med. Med start ungefär nu...
Live your dash.
Jag inspireras av kloka människor, och jag tar ofta till mig av sådant jag tycker låter vettigt. Idag fick jag höra uttrycket "Live your dash" för första gången, och förklaringen till det berörde mig otroligt djupt. På gravstenar står det alltid ett datum för när man fötts, och ett för när man dött. "Dash" är bindestrecket däremellan, som då symboliserar själva livet, och det är inte så jävla långt så det gäller att man tar vara på det så mycket man kan. Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för att inte hinna med allt jag vill innan döden. Jag kan få ångest över att inte hoppa på de tåg som dyker upp eftersom jag inte vet ifall jag någonsin kommer att få chansen igen. Man borde njuta varje sekund, men allt som oftast faller man för stressen. Under tentaperioder har man dock dispens. Då verkar ingenting annat gälla än att man ska drälla runt i pyjamas speedad på kaffe och socker, med huvudet fullt av osorterad fakta och ett totalt avsaknande av socialt umgänge och vardagliga sysslor...
Nu när sista tentan för denna gång är skriven ska jag leva mitt bindestreck.
PUSS på det!
Man vet att musten gått ur...
... När man roas av kreativa bakterieodlingar föreställande Salmonella-arter. En tenta down, two to go varvid den första av dem inträffar imorgon. Passande nog handlar den om bakterier... Oturligt nog är inte alla lika roliga som dessa.
