Det är märkligt hur alla mina finaste vänner kan ha lyckats samlas på en och samma arbetsplats. Vilken jackpot!

 

 

Jag hörde en kvinna tala polska till sin son idag inne på Guldfynd. Jag förstod varenda ord. Det var en ring i silver hon ville ha, men den var alldeles för dyr för hennes plånbok trots att den var på rea. Det slog mig hur mycket jag lärt mig under de tre terminer jag läste polska på folkuniversitetet, och de två åren jag spenderade med en polsk familj. De insåg nog aldrig hur pass mycket jag snappade upp av det dom sa när de svängde över från svenska till polska - kanske för att tala om något som jag inte skulle höra. Jag sa aldrig något, jag låtsades som ingenting trots att jag många gånger var fullt medveten om vad konversationerna handlade om. Jag minns att jag upplevde det som lite oförskämt - när alla faktiskt kunde tala svenska, men jag var den enda som inte "kunde" polska, men jag lät det oftast passera. Ibland kunde det vara rätt kul att "tjuvlyssna". Polskalektioner tog jag för att jag tröttnade på att inte förstå, och det verkar ju ha gett rätt effekt. Ibland kan jag bli imponerad av min egen inlärningsförmåga. Tre terminer, niotusen kronor och världens elakaste lärare senare förstår jag faktiskt ett helt nytt språk. Inte till punkt och pricka, inte varenda ord, inte alla meningar, stavelser, böjningar - men ändå. Såhär i efterhand kan jag känna att det var bortkastat. Vad skulle jag egentligen med polskan till? Jag var nog bara abstinent efter lärdom då jag börjat jobba. Mest var det nog för att vara snäll och gullig. Vad mycket onödigt man gör för andra. Fast för stunden var det ju ganska kul. Dessvärre är det väl inget språk jag någonsin kommer ha användning för något mer. Åker jag till Polen igen tänker jag förvänta mig att polackerna infört Engelska på deras gymnasiescheman, som alla andra jävla länder. Det är typ polacker och fransmän som är nonchalanta och vägrar. Kanske är det av lathet. Vad vet jag. Det är ju förfan allmänbildning och fram till det att befolkningen kan engelska tänker jag se landet som "efter"... "Sent i utvecklingen".. "Inte med i svängarna"... Trots detta så är Polen ett fantastiskt vackert land. Parker är de duktiga på att sköta - och det behöver man ju faktiskt inte engelska till...

Bara för att jag känner mig allmänt snygg idag.

 

 

Sitter och ser på mästarnas mästare. Det roar mig inte ett dugg, men det ger mig tid att fundera på vart fan det här året tog vägen. Jag minns när jag, i Juli förra året, stod på jobbet och fick höra att antagningsbeskedet till högskolan kommit ut på nätet, och jag minns ilningen som kröp längs med ryggen - för på något sätt kände jag på mig att det var jag som stod på tur att få följa min dröm. Det värsta var bara att jag inte alls hade någon lust att följa någon dröm just då. Det var ju jättebekvämt att jobba - pengar rullade in, jag stortrivdes bland mina vänner och jag var bra på det jag gjorde. Men givetvis skulle beskedet avslöja att jag visst hade kommit in... Jag började storgråta, och jag kände mig med ens så bortskämd. Här slår allt jag önskat mig in, och jag kände allt annat än lycka. Ville bara kasta mig in i trucken och susa iväg (nåja). Såklart visste jag att man inte tackar nej till en sådan chans. Det gjorde jag inte heller, utan i Augusti for flyttlasset till Uppsala och Sveriges Lantbruksuniversitet.