Jag har alltid framstått som en glad och sprallig människa, utan några större problem eller saker som tynger mig. Det många dock inte vet om - eftersom jag väljer att inte prata om det - är att jag under en lång period i grundskolan var både mobbad och utfryst. Något som just då var mycket jobbigt, men som jag idag lärt mig att dra nytta av och använda till min egen fördel. Jag har blivit en tuff tjej - absolut inte osårbar, men jag viker mig inte längre för utmaningar - och mycket är just Öknas förtjänst. Därför blev jag alldeles varm i hjärtegropen när jag igår återvände - efter nästan tre år - och blev överväldigad av alla känslor som hälldes över mig så fort jag svängde in på den smala, krokiga landsvägen mot slottet, skolan, djuren, naturbruket och lyckan. Det var sig likt, inte mycket har förändrats sedan jag bodde där. Luften var lika frisk, det doftade fortfarande av ladugård, traktordiesel och sädesslag, och det var alldeles tyst - sånär som på några avlägsna råmanden från korna. Jag var hemma igen. 

 

Öknaskolan är ett naturbruksgymnasium med internatboende som ligger i Tystberga - några mil utanför Nyköping, i Sörmlands vidsträckta natur. Jag har aldrig varit en stadsmänniska, så att välja ett gymnasium i stan var det inte tal om. Jag ville ut på landet. Jag ville känna friden. Den totala friden och friheten som bara skogen, naturen och landet kan få mig att känna. Mitt val var aldrig svårt. Jag hade två krav - skolan skulle ge mig behörighet att söka in till veterinärprogrammet, och jag skulle äntligen få känna att jag hörde hemma någonstans. Båda kraven blev uppfyllda, jag är på väg att bli veterinär och jag fann mitt hjärtas hem. Nu, såhär tre - nästan fyra- år senare är jag fortfarande så lycklig över att jag vågade ta steget att flytta hemifrån innan jag fyllt 16, att jag vågade flytta in bland en massa andra ungdomar trots att det var just ungdomar som gjort livet svårt för mig tidigare. På Ökna lär man sig att respektera varandra, och visa ödmjukhet ifall man inte redan kan eller gör det, vilket passade mig utmärkt eftersom att det betydde att jag numera skulle vara en av alla andra. Inte en misfit. Inte en outsider som folk talar illa om. Än idag förstår jag inte vad som gav människor rätten att tala illa om mig i grundskolan. Vad som fick dem att frysa ut mig. Varför de fick mig att tro att jag var sämre och mindre värdefull. Kanske var det för att jag aldrig haft något intresse för märkeskläder och barbiedockor. Vad vet jag. Hur som haver, jag gillade kor - och alla andra djur också för den delen - vilket de andra eleverna på Ökna också gjorde, och jag har aldrig varit rädd för att ta i lite, och jobba i smutsiga kläder. Tvärtom så tycker jag om lukten av ladugård. Kanske var det därför jag förr ansågs vara konstig.

 

Jag kan tala om min gymnasietid i hur många ord som helst, och kasta ros efter ros över både min egen utveckling och allt som skolan gjort för mig. Det kan nog dock bli rätt tråkigt för de som inte kan relatera till vad jag skriver, men jag tänkte - med lite bilder - visa vad jag fick uppleva medan jag gick i skolan, när ni andra satt i era dammiga, instängda betongklassrum inne i stan. 

 

Min älskade ko, Gorma, jobbar duktigt än idag. Nog tror jag att hon kände igen mig...

 

 

Så, alldeles rusig efter gårdagens visit kunde jag återvända hem lycklig, med ladugårdsdoft i håret och skitiga skor. Lika länge får det inte dröja igen innan jag åker tillbaka. Det är välbehövligt att få koppla av och bara vara ibland, mellan alla tentor och poäng. Det är så lätt att gå på, men det är så svårt att stanna upp och gå tillbaka igen. Jag sov som en stock inatt. Något jag inte gjort på flera månader. Det måste betyda något.