Tittar man på listor över fördelar och nackdelar med inne- respektive utekatter finner man att listan med fördelar att ha innekatt är närmre åtta gånger så lång som för utekatt, och listan med nackdelar med att ha katt inne är ungefär en fjärdedel av den med nackdelar att ha utekatt, såvida man anpassar hemmet utefter kattens naturliga beteende. Vi har domesticerat och avlat fram djur efter våra behov i alla tider och vi kommer för alltid att nyttja djuren till vår fördel. Det kan man ju ha delade årikter om, men jag tycker att gör man sitt yttersta för att djuren ska få utlopp för sitt naturliga beteende så är det faktiskt inte hemskt.

Jag vet ju själv att det inte finns en chans i världen att min katt skulle trivas, om ens klara sig, ute då hon är en riktigt fegis och tyr sig så mycket till mig. Detta för att hon är innekatt och har alltid varit. Och enligt mig tycker jag inte att det ser ut som att det går någon nöd på henne. Djurplågeri vore att tvinga ut henne från sitt trygga revir bara för att "katter är gjorda för att vara ute". Visst, man kan diskutera hurvida man ska uppfostra katter som innekatter från första början, men nu är det såhär. Jag tror att det är väldigt individuellt hurvida katterna vill vara inne eller ute.

Jag köpte Pirella från Södertälje katthem i augusti 2008, då jag flyttade in i min första lägenhet i Tystberga. Hon var bara fyra år gammal men hade redan då hunnit flytta runt bland olika familjer och hem. Hela hennes historia är okänd, men vissa beteenden tyder på att hon inte haft det så lätt i alla lägen (hon är bland annat livrädd för flaskor, vilket jag har några olika teorier om). Det man vet är att hon och hennes syster kom till katthemmet som ungar då deras mamma gått bort och ägaren inte kunde identifieras. Sedan blev hon omhändertagen av en gammal dam, och var damens ögonsten i drygt ett år tills även hon gick bort. Att flytta tillbaka till katthemmet blev en stor omställning för Pirella, då hon inte var van vid andra katter eller att inte bli prioriterad. Lyckligtvis fick hon snart flytta igen, på villkoret att hon inte skulle behöva tävla om uppmärksamhet mot andra katter eller andra djur. Det löftet kunde de nya ägarna inte hålla. De skaffade nya kattungar, vilket resulterade i en olycklig Pirella med diverse olater och dåliga beteenden. Ägarna lämnade henne åter till katthemmet, efter några otrevliga månader, och behöll ungarna. Jag hade praktik på katthemmet i några veckor på våren 2008 och föll genast för Pirella då hon med en gång visade tillit till mig. Vi blev riktigt tajta, och ska jag vara ärlig så var det riktigt svårt att lämna den praktiken. Ungefär två månader senare åkte jag tillbaka på besök, men Pirella var inte kvar... Trodde jag. I själva verket var det så att hon lagt på sig mycket i vikt efter den långa vistelsen i det lilla rummet hon bodde i, och fått byta bur till en där de enbart fick bantningsfoder. Lättad var bara förnamnet av hur jag kände mig, men insåg snabbt allvaret i att hon blivit överviktig. Runt omkring hörde jag att barn som var där på besök med sina föräldrar var intresserade av att köpa Pirella och jag kände hur jag var tvungen att göra något snabbt. Många vet inte hur farligt det är när katter blir överviktiga, och hur stor risk det är för diabetes, bl.a, om man inte gör något åt problemet. Så jag lämnade snabbt in en intresseanmälan och eftersom de kände mig på katthemmet så hade de inga tvivel att överlämna henne till mig. Så där stod jag, med en fantastisk, överviktig katt, fast ingenstans att göra av henne. Jag fick egentligen inte ha husdjur så länge jag bodde hemma, så kompromissen löd att hon skulle få flytta hem till mig då jag fick min lägenhet i trean på gymnasiet, med försäkran om att hon alltid kommer att stå i centrum. Och från och med den dagen gör hon det. För alltid. (Lagen med att inte ha husdjur hemma ändrades dock ganska snabbt - ingen kan stå emot charmtrollet).

Det var alltså kärlek vid första ögonkastet, och det är en sådan fantastiskt känsla när det är djuret som väljer hur det ska vara. Pirella visade från dag ett att hon ville åka hem med mig, och nu sitter jag här - tre år senare - i en lägenhet i Uppsala, med en spinnande katt under vänsterarmen och bara känner hur underbart livet är, och hur mycket det där lilla djuret ger mig. Hon är nu normalviktig, och jag tror att hon lever ett riktigt tillfredställande liv för att vara innekatt.

Så kalla mig djurplågare om det gör att ni själva mår bättre. Jag tänker aldrig ta åt mig mer. Samspelet mellan mig och Pirella är obeskrivligt, och jag vet att ni som kallar er mer djurälskare än jag skulle göra allt för att få ha en lika bra vän, som jag fått privilegiet att hitta.

Det var bara det. Slänger in en bild på mitt hjärtefjun här, för att hon är så fruktansvärt vacker.