Jag har gjort något galet, för att vara jag...
... Och såhär tycker min brorsa om det:
Jag vägleds av förnuftet och inspireras av känslan.
Att vakna till strålande sol och fågelkvitter får det att spritta i benen på mig. Det resulterade i min allra första, riktiga joggingrunda. Jag ljuger inte. Anledningen till detta är att jag inte får, eller bör, eller ska belasta fotlederna genom löpning. Jag tränar mycket på gym, för att det är skonsammare för mig, då jag helt saknar fotvalv. Den där insänkningen i foten, ni vet - hålfoten. Jag har ingen alls. Mina fötter är platta som en ankas, vilket har gjort att mina hälar är förskjutna utåt. Detta medför att de små tarsalbenen blir ihoptryckta och jag har ofta inflammationer på ovansidan av fötterna. Därav är det inte nyttigt med för hårda stötar, som vid löpning, då det innebär en enorm belastning. Det är vad läkarna säger. Och jag är villig att hålla med. För det gör ont. Det värsta är att det inte bara gör ont i fötterna, utan snedbelastningen medför smärta i knän, höfter, rygg, axlar och nacke. Men jag har liksom aldrig låtit det hindra mig från att göra vad jag vill. Men jag har avstått från att springa utomhus. Jag har hållt mig till Crosstrainers på gymmen, men i såna här dagar KAN man ju inte hålla sig inne. Så jag for ut, tidigt tidigt, innan grannarna vaknat, på min allra första springtur. Och det gjorde ont, men det var fruktansvärt härligt. Fick dock en redig smäll i ansiktet av min kondition, som jag trodde att jag tränat upp så himla bra. Fast det förstås - man använder ju helt andra muskler på crosstrainers. Men jag är nöjd, svettig, och har mjölksyra ändå upp i halsen. Och det är vår.. På allvar...
Summa summarum: Om jag ibland går lite konstigt, inte deltar i aktiviteter eller bara är allmänt dryg, så ha överseende - det kan vara fötterna som spökar...
Såhär såg jag iallafall ut klockan 07.30 denna lördagsmorgon.
Lev väl men inte för fort..
Yours sincerely, Lillamonster.
Alla stora pojkar kommer sent. De bär revolver, och allt de har är rent.
Ännu en gång har mina fina vänner överträffat sig själva. Inte nog med att de är otroligt begåvade - de tycker även om Eldkvarn, precis som jag. Här nedan följer deras egen tolkning av "Bröllop i Bolivia". Jag förundras än av det faktum att jag lyckats få lära känna dem, och dessutom få sjunga med dem. Nästa helg är det dags igen - jag kunde inte längta mera!
Eldkvarns "Bröllop i Bolivia" framförd av Tobias Eriksson och Jocke Nilsson.
Det känns även bra att några av de bilder de har valt att sätta i bildspelet är tagna av mig. Det ger minnen, liksom. Härliga minnen.
Mänsklig värme, snälla kom närmre.
Markus Krunegårds nyblivna fru heter tydligen också Sofie... Tänk vad nära - det hade ju lika gärna kunnat vara jag.
Finaste Markus, sommaren 2010.
En flicka som är stark..
Idag har jag skinnflått en hel hund, plockat ut dess inälvor via bukhålan för att sedan lägga kroppen i sprit. Ibland börjar jag fundera om det är styckmördarlinjen jag går, och inte veterinär. Men det är klart. Man MÅSTE ju öva på avlidna djur och se hur allt ska sitta på ett "friskt djur" för att veta hur man sedan ska behandla de sjuka djuren. Det är fantastiskt starkt av djurägare att vilja skänka sitt djurs kropp till oss efter att det avlivats, för att de vet att det i framtiden kommer att rädda många liv. Just denna hund kommer att lära oss ALLT om rörelseapparaten - muskler, leder, senor, ligament, fascier, skelett - rubbet! Dessutom har veterinärstudenter ett oerhört sug efter kunskap vilket innebär att även alla andra organ studeras grundligt TROTS att det inte var det som lektionstiden var till för, just idag. Och ÄVEN fast jag vet att det är ytterst nödvändigt att genomgå allt detta så är det riktigt tungt både psykiskt och fysiskt.
Det handlar om respekt.. Till djuret, till djurägaren, till instutitionen. Och tänker man på att ta till vara på allt, att inte slösa på det material vi har och att behandla djuret med största möjliga varsamhet så känns det iallafall lite mindre hemskt. Förvisso är det bra att känna att man inte är kall och känslolös. Men jag räds lite av det faktum att jag blivit så fruktansvärt härdad. Jag minns första dissektionen - då man fick göra själv, utan lärare (hade ju privilegiet att få vara med på en del dissektioner på min grundskola och mitt gymnasium också, men absolut inte på samma nivå som här), och jag minns hur himla dåligt jag mådde. Alla intryck, alla lukter. Lukten av kadaver stack i näsan och ibland fick jag ställa mig vid fönstret för att inte svimma. Jag kunde bli tårögd av medlidande för djuren och det var svårt att intala sig själv att det vi gjorde var för goda ändamål. Det är annorlunda nu. jag har liksom förstått att med hjälp av de kanske 20-30 kroppar jag kommer att dissikera, så kommer jag att kunna rädda många, MÅNGA fler individer från plågsamheter. Och nu känns det liksom bättre. Dessutom vet jag ju att inga djur vi använder har avlivats för vår skull. Utan för att de varit sjuka, använts i pälsindustrin, blivit för gamla etc. För att maximera min inlärning tänker jag - då, nu och föralltid- suga in ALL kunskap jag kan få tag på under dessa dissektioner. Men jag erkänner att det fortfarande känns riktigt brutalt...
Så. Vad har ni gjort idag?
Oh, here it goes again.
Snap.
(Dock är det fantastiskt vackert i Uppsala)
Såhär snygg blir man när man pluggar på Sveriges Lantbruksuniversitet.
