In med hörlurar. På med musik. Hög musik. Stäng ute världen.
Efter idag kan jag inte längre säga att jag aldrig sett hur det går till i ett slakteri. Inte längre säga att jag inte sett oroliga och rädda djur rätt in i ögonen innan de ska dö. Dö utan att någonsin gjort något som helst fel. Rädda utan att förstå varför. Rädda utan att jag kan förklara för dem att jag inte är en del av detta. Jag stödjer inte detta! Det kan jag inte förklara för dem. De kommer bara att se mig stå där. Stå stilla och se skräcken och sorgen i deras ögon, och jag kommer inte att göra något åt det. Kommer inte att kunna. Kommer inte att få. De är helgon hela livet. De gör allt vi ber dem om, och så pressar vi dem ytterligare - och de lyder. Och sen dödar vi dem. Makabert. Skoningslöst. Det värsta av allt är att när jag stått och sett på hur liv tas, och slaktkroppar - kadaver - avblodas, flås och styckas, så får jag gå därifrån. Ut i friska luften. Ut i friheten. Medan de får stanna och snart möta samma öde som alla de andra. Alla andra helgon som bara levt för att tjäna oss. För att pressas hårdare. För att dödas. Livet. Vad är det egentligen?
Att ha lite flyt...
Många gånger klankar jag ned på mig själv, och intalar mig att jag inte räcker till. Jag lär mig liksom aldrig. Ibland kan jag må ganska dåligt, och även då intygar jag mig själv att jag förtjänar det... Av någon okänd anledning. Vi fungerar kanske så, vi människor, som fått förmågan att kunna tänka och grubbla.
Men ibland blir jag faktiskt rätt nöjd med mig själv, mina prestationer och den övre kraft som tydligen bestämt att det ska gå bra för mig. För ibland gör det faktiskt det - går bra, alltså. Idag kom tentamensresultatet som avslöjade att jag klarat stopptentan från helvetet, och kommer därmed att få börja årskurs tre. Dessutom fick jag i dagarna veta att jag snart även ska flytta. Till en helt egen lägenhet, i en av de bästa delarna av Uppsala. Jag blir nästan lite rädd för att det ska falla en komet från himlen och bränna upp jorden, eller att jag ska få ett piano över mig när jag går ut. Sådan här tur kan man väl inte ha?
"Livet leker, pulsen slår och hjärtats valver sjunga..." Typ. För att citera den gamla, hederliga veterinärsången som vi, för full hals, stämmer i med från alla tår vi har så fort det vankas middagssittning på kåren. Det är något visst med att lyckas. Med att få bekräftelse på att det man gör räcker till. Med att ha lite flyt.
Hat trick.
Att göra en sak tre gånger på raken kallas att "man gör ett hat trick". Det har jag gjort, i form av att klara tre tentor - svåra tentor, i rad inom loppet av tio dagar. Känns som att jullovet kom tämligen välförtjänt. Eller, egentligen har inte veterinärstudenter jullov. Vi har bara inga schemalagda föreläsningar, utan istället har vi fått utdelat hemuppgifter. Helt ledig får man visst aldrig vara med gott samvete. Trots detta kommer jag passa på att mysa så mycket det bara går - Det är jul, och det kan ingen ta ifrån mig.
Medan 97 minnen springer vilse i mitt blodomlopp.
Pubrundor är något som är mycket populärt bland studenter. Upplägget är enkelt. Man besöker alla Uppsalas nationer, en efter en, tar en öl på varje och får ett streck av bartendern på armen för varje öl. Det finns, tror jag, fjorton nationer i Uppsala. Jag ger ofta upp efter hälften. Det här med studentliv är inte riktigt min grej - jag har sagt det förr. Det blir för mycket vimmel, för mycket spring, för mycket folk, för hög musik och för mycket (!) öl. Slutligen hamnar jag ändå oftast på någon sunkig snabbmatsrestaurang med en påse Mozarella-sticks och ett stycke trevligt sällskap att fördriva resten av natten med. Just som ikväll. Och det är ju så mycket mer trivsamt.
Minusgrader rensar luften.
Mitt i all hast med insparkar och kursstarter börjar hösten ta fart, och jag kan inte undgå att tänka tillbaka på våren och sommaren - som kom att bli något av det trevligaste jag upplevt på mycket länge. Av just den anledningen är det extra svårt att acceptera att det faktiskt är över, och att det är dags att bli seriös igen. Allt känns lite jobbigt. En hel delkurs har susat förbi och jag är inte säker på att jag hängt med på en enda sak som sagts. Motivationen ligger lågt, men jag har mer stöd än någonsin nu så förhoppningsvis löser sig allt i grevens tid som vanligt.
Jag behöver saker att se fram emot. Hela tiden. För att orka. Så jag tar mig friheten att boka upp mig på allt som känns som äventyr, och allt som tilltalar mig. I November spelar Markus Krunegård här i Uppsala - dit ska jag. I december kör Filip och Fredrik sin show igen - dit ska jag. Och ikväll är det infomöte på kåren om att få chansen att vara utbytesstudent i Wien i någon vecka - dit ska jag också, och hoppas på det bästa. Annars är det inte särskilt spännande just nu. Det kryper och kliar på mig varje gång jag går från lektion eftersom de handlar om parasiter och bakterier, och att bli äcklad är numera en del av vardagen. Det vi alla studenter stör oss allra mest på är varför lärarna prompt måste skriva åhörarkopiorna på färgade bakgrunder i sina powerpoint-presentationer, eftersom det kostar mer för oss att skriva ut. Skulle kunna vara ett "Dagens i-lands". Vad vet jag.
Jag samlar alla minnen från våren/sommaren 2012 i burkar och på bilder så att jag kan plocka fram dem då det behövs...
Mindfuck.
Sitter och ser på mästarnas mästare. Det roar mig inte ett dugg, men det ger mig tid att fundera på vart fan det här året tog vägen. Jag minns när jag, i Juli förra året, stod på jobbet och fick höra att antagningsbeskedet till högskolan kommit ut på nätet, och jag minns ilningen som kröp längs med ryggen - för på något sätt kände jag på mig att det var jag som stod på tur att få följa min dröm. Det värsta var bara att jag inte alls hade någon lust att följa någon dröm just då. Det var ju jättebekvämt att jobba - pengar rullade in, jag stortrivdes bland mina vänner och jag var bra på det jag gjorde. Men givetvis skulle beskedet avslöja att jag visst hade kommit in... Jag började storgråta, och jag kände mig med ens så bortskämd. Här slår allt jag önskat mig in, och jag kände allt annat än lycka. Ville bara kasta mig in i trucken och susa iväg (nåja). Såklart visste jag att man inte tackar nej till en sådan chans. Det gjorde jag inte heller, utan i Augusti for flyttlasset till Uppsala och Sveriges Lantbruksuniversitet.
Under årets gång har jag betat utav många känslor. Jag har vantrivts, trivts, gråtit, skrattat, älskat livet, ogillat livet, känt på den största press jag någonsin varit utsatt för, ångest, depression, glädje, lycka osv, och utöver allt detta kan jag bara känna att allt har varit värt det - allt kommer att vara värt det i slutändan. Och nu sitter jag här, framför mästarnas mästare, och kan fortfarande inte smälta att ett helt läsår har passerat. Det är inte längre 5,5 år kvar. Det återstår endast 4,5 - och det är ju inte alls långt! Det motsvarar ju en relativt "vanlig" utbildning (nåja). Och fort går det!
Jag är nu 18% veterinär, och det känns så jävla bra.
Ska jag falla - då ska det finnas tid att falla fritt.
Ett märkligt fenomen jag upptäckt är att så fort jag avsätter lite tid åt skolböckerna så känns det som att det viktigaste i världen JUST DÅ är att gå ut och fota träd... Nåja, det kanske är bra att redan nu samla ihop till en portfolio om man i framtiden råkar få andra yrkesplaner. Japp, jag är en planerare - jag kan inte göra något utan att planera flera dagar (ibland veckor eller även månader) i förväg. Och tydligen planerar jag även omedvetet, som i detta fall. Eller så tycker jag bara om att fota träd. Vad vet jag.
Nu, när jag åter igen bestämt mig för att plugga, tänker jag gå ut i solen med kameran och se vad världen har att erbjuda som motiv den här gången. Jag tycker att jag, idag, gjort mig i allafall lite förtjänt av det eftersom jag nyss fick ännu ett godkänt tenta-resultat. Nu återstår bara en enda, enorm tenta, sen får jag åka HEM och leka med mina fantastiska kollegor igen. Som jag saknar dem!
Här är ett av träden jag gillar att fotografera:
Med.Vet.En fest.
Fyller på bagaget med ännu en trevlig sittning. Bra initiativ av vår kår att bjuda in Sympatikus - läkarstudenternas förening. Intressant att ha en 11-terminare som bordsherre. Trevlig var han och mycket hade han att berätta om hur det var att bara ha examensarbetet kvar. Spännande att byta erfarenheter med någon som får skära i människor under skoltid. Dock kom vi fram till att våra utbildningar inte skiljer sig så mycket åt. Tackar "Löken" för en mycket trevlig kväll, men inte ens han lyckades övertala mig om att det är människor man bör syssla med - inte djur.
På kvällen blev det dans. Jag hade på mig min nya, superfina klänning. Slutsats; loppis är bra.
Du är djurens enda hopp, du unga veterinär.
Så många latinska termer som rör sig i mitt huvud just nu. Det är bara att rabbla, för det är tenta imorgon igen. I anatomi. Hela kroppens anatomi, på alla djurslag. Det känns ändå rätt okej, jag har pluggat mycket. Tentan är praktisk och jag tänker se det som en kul grej, mer än ett ångestmoment. Det får som vanligt bära eller brista. Jag känner mig iallafall duktig. Istället för att bli distraherad av onödiga saker under inläsningsdagarna så har jag fått annat skolarbete gjort. Det är alltid något. En auskultationsrapport är inskickad och jag har redan börjat nosa i den kommande delkursens moment. Förutom igår för då var mams och paps här och tillsammans gjorde vi hela min trädgård vårfin. En produktiv helg med andra ord. Det känns bra. Nu ska jag banka in alla hundens muskler i huvudet. Sedan får det vara nog.
En flicka som är stark..
Idag har jag skinnflått en hel hund, plockat ut dess inälvor via bukhålan för att sedan lägga kroppen i sprit. Ibland börjar jag fundera om det är styckmördarlinjen jag går, och inte veterinär. Men det är klart. Man MÅSTE ju öva på avlidna djur och se hur allt ska sitta på ett "friskt djur" för att veta hur man sedan ska behandla de sjuka djuren. Det är fantastiskt starkt av djurägare att vilja skänka sitt djurs kropp till oss efter att det avlivats, för att de vet att det i framtiden kommer att rädda många liv. Just denna hund kommer att lära oss ALLT om rörelseapparaten - muskler, leder, senor, ligament, fascier, skelett - rubbet! Dessutom har veterinärstudenter ett oerhört sug efter kunskap vilket innebär att även alla andra organ studeras grundligt TROTS att det inte var det som lektionstiden var till för, just idag. Och ÄVEN fast jag vet att det är ytterst nödvändigt att genomgå allt detta så är det riktigt tungt både psykiskt och fysiskt.
Det handlar om respekt.. Till djuret, till djurägaren, till instutitionen. Och tänker man på att ta till vara på allt, att inte slösa på det material vi har och att behandla djuret med största möjliga varsamhet så känns det iallafall lite mindre hemskt. Förvisso är det bra att känna att man inte är kall och känslolös. Men jag räds lite av det faktum att jag blivit så fruktansvärt härdad. Jag minns första dissektionen - då man fick göra själv, utan lärare (hade ju privilegiet att få vara med på en del dissektioner på min grundskola och mitt gymnasium också, men absolut inte på samma nivå som här), och jag minns hur himla dåligt jag mådde. Alla intryck, alla lukter. Lukten av kadaver stack i näsan och ibland fick jag ställa mig vid fönstret för att inte svimma. Jag kunde bli tårögd av medlidande för djuren och det var svårt att intala sig själv att det vi gjorde var för goda ändamål. Det är annorlunda nu. jag har liksom förstått att med hjälp av de kanske 20-30 kroppar jag kommer att dissikera, så kommer jag att kunna rädda många, MÅNGA fler individer från plågsamheter. Och nu känns det liksom bättre. Dessutom vet jag ju att inga djur vi använder har avlivats för vår skull. Utan för att de varit sjuka, använts i pälsindustrin, blivit för gamla etc. För att maximera min inlärning tänker jag - då, nu och föralltid- suga in ALL kunskap jag kan få tag på under dessa dissektioner. Men jag erkänner att det fortfarande känns riktigt brutalt...
Så. Vad har ni gjort idag?
Såhär snygg blir man när man pluggar på Sveriges Lantbruksuniversitet.
