Låt mig sjunka som Titanic.

Jag har inte skrivit av mig här på länge. Närmare två år nu. Jag är medveten om det. Tiden och orken har inte räckt till. Och egentligen har jag väl ingen riktig ork nu heller, men jag måste få ventilera. Jag skriver ofta när jag mår dåligt, utan att publicera något. Mest för att det känns skönt. Men nu, två år efter det senaste inlägget känner jag att jag, med ett par ord, vill försöka förmedla något som många säkert inte kan sätta sig in i, men som förekommer hela tiden, dygnet runt, världen över. 

 

Jag läser fjärde året på veterinärprogrammet. Den så kallade klinikrotationen. I denna kursen inkluderas "slakteriveckan". Under nämnda vecka ska man deltaga i verksamheten vid ett slakteri. 

 

På slakteriet får man inte ha med sig mobiltelefon. Man kan råka fotografera, och bilderna kan ”vinklas fel” och hamna på internet. Något sådant vill de inte vara med om, slakteripersonalen, som anser sin verksamhet vara etiskt försvarbar och inte orsaka djur mer än nödvändigt lidande. Jag mår illa. Vill kräkas. Löpande-band-systematiken gör mig alldeles mållös, och var är känslorna? Var finns medlidandet? 

 

I stallarna står skräckslagna djur. En slaktare är arg. Hen ska fösa en tjur mot bedövningsboxen, men den är panikslagen och vill inte gå framåt. Slaktaren skriker och slår. Det hjälper inte. Tjuren blir om möjligt mer stressad. Till slut hämtar slaktaren elpåfösaren och ger tjuren upprepade (läs; nitton) stötar på olika delar av kroppen. Jag, som står bredvid drivgången och bevittnar detta, kan inget göra. Hen sköter ju bara sitt jobb, om än lite väl våldsamt. Jag kommer på mig själv med att fundera över om hen har några känslor i kroppen över huvud taget. Förutom ilskan då, som hen så tydligt uppvisar för tjuren. I lagstiftningen står det att djuren inte får stressas, att redskap inte får användas för att slå och att elpåfösaren enbart får användas vid enstaka, specialfall. Min fråga till veterinären som också bevittnar detta i samma ögonblick som jag var "vad blir konsekvenserna av detta, dvs att det reglemente som finns inte följs? Vem står till svars för slaktarens beteende?" Som svar fick jag att lagen kan tolkas på olika sätt, inget fall är det andra likt, och hen avgjorde förmodligen att det våld hen tog till var nödvändigt i situationen. "Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande" (SFS 1988:534, 1 kap, 2§). Det är enligt mig tydligt att nödvändigt lidande inte inkluderar slag, hårda ord och nitton elstötar, precis innan döden. Förstår inte riktigt hur det kan tolkas på olika sätt. Men det är tur att vi inte får ha mobiltelefoner, för något sånt här skulle kunna råka fotograferas, bilderna skulle kunna "vinklas fel" och hamna på internet. Och det vill inte slakteripersonalen veta av. De sköter ju bara sitt jobb, och det är tur att vita, blinda Svenssons inte behöver exponeras för sånt här. Det vore ju för hemskt om folk började reflektera kring köttindustrin. Det finns ju trots allt en anledning till varför slakterier inte har väggar av glas. 

 

I morgon ska jag döda mitt första, friska, fullt levande djur. Det ingår i utbildningen. Efter det ska jag sörja. Sörja alla dem som kommer att bemöta samma öde. Hela tiden, dygnet runt, världen över, för alltid. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0