Jag älskar min bror (mina bröder). Han (de) är världens bästa, helt enkelt.




Julen lurar kring knuten och det börjar dra ihop sig till att hetshandla det sista klapparna. Förvisso är jag redan färdig med inköpandet av presenter och har bara lite pyssel kvar att göra. Jag gillar handgjorda klappar. Det blir så mycket personligare då. Och jag hoppas att andra uppskattar detta lika mycket som jag, annars får de nöja sig med "tråkiga" juleklappar i år. Hemmagjort är även skonsamt för plånboken. Det gillar vi.

Dock fick jag, mitt i julstämningen, veta att en nära vän till mig är sjuk. "Ligger-på-sjukhus"-sjuk liksom. Hoppas att han mår bättre snart. Jag oroar mig för mycket. Tror jag. Han är mig så nära, men ändå så långt borta. Äh, svårt att förklara.. Joel, bli frisk.

Och faller gör jag. Tillsammans med de glänsande, kristalliknande flingorna. Ner mot marken, ner, ner. Sakta dalandes. Ibland uppfångandes av en virvelvind, men sedan åter ner, ner igen. På marken ligger de sedan, så länge temperaturen inte blir för hög. För att glädja, för att vara vackra, för att glimma och sprida ljus i den mörka vinternatten. Men, då temperaturen stiger smälter de till flytande form och försvinner ner i marken. Ner i berggrunden. Ner i intet.

Äntligen har snön fallit, förhoppningsvis för att stanna denna gång. Förhoppningsvis blir julen vit och förhoppningsvis kan jag snart göra snöänglar... Som varje år. Men vintern är inte längre lika vit som förut. Och det är vårt fel. Vi har bara oss att skylla. Vi har orsakat det. Jag minns när jag var liten. Det var vintern 1997, tror jag, och jag var sju år gammal. Jag gjorde en snöhäst på gräsmattan och snön var så djup att jag kunde sitta i den utan att synas. Det knastrade och knakade sådär härligt under skorna när jag gick på den. Det måste ha varit en halvmeter, minst. Och jag hoppade, och busade och lekte. Det är så mycket som har förändrats sen dess. För det första bygger jag inte snöhästar längre (fast jag i hemlighet vill det) och ett fenomen kallat global uppvärmning har blivit uppmärksammat. För de som inte vet vad det är kan jag i grova drag säga att är då jordens temperatur höjs, isarna på antarktis smälter och många arter blir utrotningshotade för att deras boplatser förstörs. Allt detta har vi varit med och påverkat. Vi använder offantliga mängder fossila bränslen varje år bara för att vi ska kunna resa som vi vill, och vi slösar på energi och resurser. Hur många låter inte vattnet rinna medan man borstar tänderna t.ex? INTE JAG IALLAFALL! Vi tvättar våra bilar i rent dricksvatten när det finns länder som inte har något vatten alls. Dåraktigt kallar jag det. Men man kan bidra till att det blir bättre. Man kan t.ex sluta använda bilen om man bara ska åka korta sträckor. Åka kommunalt istället för bil är mycket mer socialt och faktiskt riktigt bekvämt. Och så hinner man ju ägna sig åt annat samtidigt, som att läsa, sticka eller whatever.

Anledningen till att jag låter så utbildande är för att jag fick upp ögonen idag för hur vi förstör världen. Jag har alltid haft det där miljötänkandet som de flesta människor saknar men det var inte förrän idag då jag skrev mitt sista prov i Engelska B som det verkligen slog mig att jag kanske kommer att gå miste om det bästa jag vet om bara några år. Det mest underbara, som får mig att sprudla av energi inuti - Snö. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig var en miljöbov. Jag reser till Finland varje vinter för att få uppleva just det, en riktig vinter. För jag tycker inte längre att Sverige lever upp till de krav jag har på vintern. Djup, knarrig snö, tio minusgrader och vackra, stjärnklara nätter. Och att resa med flyg är ju bland det värsta man kan göra. Men jag måste. Jag måste få en riktig vinter en gång om året. Om så bara en vecka. För det gör mig så glad. Och jag behöver få vara riktigt glad ibland.