Många gånger klankar jag ned på mig själv, och intalar mig att jag inte räcker till. Jag lär mig liksom aldrig. Ibland kan jag må ganska dåligt, och även då intygar jag mig själv att jag förtjänar det... Av någon okänd anledning. Vi fungerar kanske så, vi människor, som fått förmågan att kunna tänka och grubbla. 

 

Men ibland blir jag faktiskt rätt nöjd med mig själv, mina prestationer och den övre kraft som tydligen bestämt att det ska gå bra för mig. För ibland gör det faktiskt det - går bra, alltså. Idag kom tentamensresultatet som avslöjade att jag klarat stopptentan från helvetet, och kommer därmed att få börja årskurs tre. Dessutom fick jag i dagarna veta att jag snart även ska flytta. Till en helt egen lägenhet, i en av de bästa delarna av Uppsala. Jag blir nästan lite rädd för att det ska falla en komet från himlen och bränna upp jorden, eller att jag ska få ett piano över mig när jag går ut. Sådan här tur kan man väl inte ha?

 

"Livet leker, pulsen slår och hjärtats valver sjunga..." Typ. För att citera den gamla, hederliga veterinärsången som vi, för full hals, stämmer i med från alla tår vi har så fort det vankas middagssittning på kåren. Det är något visst med att lyckas. Med att få bekräftelse på att det man gör räcker till. Med att ha lite flyt.