Jag skulle vilja skriva ett jättelångt och känslosamt inlägg om begravningen jag var på idag. Om vilka känslor som spred sig i kyrkan, om kärleken som förmedlades och om alla de vackra blommorna. Men det tänker jag inte göra, mer än att bekräfta att det gör ont i mig men att det på något sätt ändå känns skönt. Känslor är på riktigt. Ingen kan bestämma vad man ska känna. Jag tror att det är viktigt att man är medveten om det. Att man har rätt att känna vad som helst.

Det är mycket känslor nu, över huvud taget. Känslor jag inte riktigt kan kategorisera och inte
heller vet var de kommer ifrån. Det förvirrar mig - att jag inte riktigt vet om jag ska le eller gråta.

Vad är livets gåta
Löst av ingen
Vad är hoppet
Poesi av tingen
Vad är kärlek
Irrbloss som lär oss gråta
Vad är döden
Lösningen på livets gåta

Hoppet är det sista som överger oss.

Sov i Ro,
Extramormor.

Ikväll är det körträning igen. Tänkte passa på att förmedla en lite video från uppträdandet i Södertälje i November, för er som missade det. (Inte världens bästa kvalité men who gives a...?)

 

"Lika barn leker bra."

Idag kommer att bli en jobbig dag. Jag måste lämna ifrån mig mina
älskade drakmalar, Pictor och Pavo. De har blivit för stora - Pictor är
nära trettio centimeter lång nu, vilket är hemskt med tanke på att
bottenytan på akvariet är ungefär så lång. Attans att de ska växa så
mycket. De är ju så fina. Dum som jag är så kan jag inte tänka mig
en annan sorts mal heller, vilket betyder att jag kommer att få uppleva
samma sak om några år igen. Djurmagasinet har ett stort akvarium
där många drakmalar bor. Där kommer de kunna simma fritt och ha
det bra. But I will miss'em. Det positiva är att det inte är så långt att
åka om man vill hälsa på, och att de säkert kommer att komma till
ett bättre hem när de väl säljs. Men det gör så ont i hjärtat!
The Official PainDay has come.



Vä: Pavo, Hö: Pictor.  2010-03-08.

Översättning: Ned med blodtörstiga storhuvudet.

Igår var det äntligen dags. Efter fyra månades längtan och väntan.
Alice in Wonderland. Jag var så pepp att jag var tvungen att tillverka en tröja. 
Nice, huh? Jag blev faktiskt ganska nöjd. Den föreställer Cheshirekatten, för er 
som inte fattade det. Men min favorit är ändå The Mad Hatter. Depp var ju som 
klippt och skuren för den rollen. Dock är jag aningen besviken på upplösningen
i filmen, men det är ju en världslig sak. Jag älskar Tim Burton och jag älskar
mörkret. Jag är så nöjd, så nöjd och jag tänker snart se den igen! Häftiga effekter
i 3D också. FEM av fem toasts!


Cheshire-tee, S.Enström 3/3-2010.