Efter idag kan jag inte längre säga att jag aldrig sett hur det går till i ett slakteri. Inte längre säga att jag inte sett oroliga och rädda djur rätt in i ögonen innan de ska dö. Dö utan att någonsin gjort något som helst fel. Rädda utan att förstå varför. Rädda utan att jag kan förklara för dem att jag inte är en del av detta. Jag stödjer inte detta! Det kan jag inte förklara för dem. De kommer bara att se mig stå där. Stå stilla och se skräcken och sorgen i deras ögon, och jag kommer inte att göra något åt det. Kommer inte att kunna. Kommer inte att få. De är helgon hela livet. De gör allt vi ber dem om, och så pressar vi dem ytterligare - och de lyder. Och sen dödar vi dem. Makabert. Skoningslöst. Det värsta av allt är att när jag stått och sett på hur liv tas, och slaktkroppar - kadaver - avblodas, flås och styckas, så får jag gå därifrån. Ut i friska luften. Ut i friheten. Medan de får stanna och snart möta samma öde som alla de andra. Alla andra helgon som bara levt för att tjäna oss. För att pressas hårdare. För att dödas. Livet. Vad är det egentligen?