Hon fyller dagarna med promenader. Timslånga. I skogen. Det är fridfullt där. Hon tycker om fåglarna. Och dofterna. Och spindelnäten som träder fram i morgondaggen. Solen är vacker i gryningen, det har hon alltid tyckt. Därför är hon ofta ute tidigt. 

Det veckolånga sommarlovet börjar lida mot sitt slut. Och inget blev som hon ville. Som hon tänkt. Det var så mycket som skulle hinnas med. Så mycket som skulle passas på. Det är inte ofta hon har lov längre. Detta var kanske sista chansen. Och inget blev av. Inget förutom de timslånga promenaderna i skogen. 

Snart drar en ny termin igång igen. Och hon är rädd för hösten. Rädd för gråten och den stora depressionen. Den tar aldrig fel. Och snart är den här igen, och liksom envist knackar på fönsterrutan. Det spelar ingen roll att hon lämnar persiennerna neddragna och gömmer sig i mörkret. Den hittar henne varje gång, och den tar aldrig fel.

Egentligen tycker hon att hösten är den vackraste årstiden av alla. Ibland lyckas hon bygga upp sig inför den. Fylla kroppen med lycka så att själen sprudlar och är beredd på svackan. Denna gången har hon inte hunnit. Och nu är hon rädd att den kommer skölja över henne innan hon hinner ta ett tillräckligt djupt andetag. 

Det handlar om dig. Om att det vi har är unikt. Det handlar om att din hud känns annorlunda. Att ditt hår passar bättre att tvinna runt mina fingrar än andras. Det handlar om att du får mig att känna på ett sätt jag inte kan minnas att jag känt förut. Att jag känner mig mer säker nu än någonsin. Att det jag drömmer om för första gången kan slå in. Det handlar om din doft. Hur den stannar i mina lakan, på min kudde, på mig, i mig, överallt.

 

Det handlar om dig.

 

Du har viljan att bli större, men här är du redan störst.