I helgen ägde det omtalade högskoleprovet rum igen.
Det var rekordmånga som skrev vid detta tillfälle.
Jag var en av dem. Jag skrev... För fjärde gången.
Jag är då förstås ganska erfaren om hur det går till, hur delproven ser ut, vilka regler som gäller osv.
Tydligen mer erfaren än provledaren vi hade.
Ni vet, han/hon som ska informera, passa tiderna, se till så att inte fusk sker och svara på frågor mm.
Jag hade laddat inför dagen. Jag var på topp.
Matsäcken var packad. Dextrosolen påminde mig att den låg i fickan genom den lilla utbuckningen i jeanstyget, och jag hade pluggat. Massor! Det här skulle gå så mycket bättre än det tidigare gångerna. Det hade jag bestämt.

Jag var tidig när jag anlände till provlokalen på morgonen. Först faktiskt. Tjugo minuter innan avsatt tid.
Det störde mig inte. Tvärtom. Jag gick in och satte mig i sal A304 i Colin LeClaire- gymnasiets betonggråa byggnad i Södertälje och slog på min iPod som jag hade tankat med ny, inspirerande musik kvällen innan, och slog upp "Övningskompendiet inför högskoleprovet" som jag hade fått låna av Jessica. Här skulle ingen tid spillas.

Då jag sitter där, med Death Cab for Cutie i öronen och ett dussin NOG-uppgifter framför mig, börjar det välla in fler provdeltagare. Klockan var omkring kvart över åtta. Provet skulle börja tjugo över.
Två minuter försent kommer Provledaren.
En något knubbig man i ca 35års åldern, med en rutig basker och alldeles för små byxor. Gigantiska gympaskor hade han också. Storlek 48, säkert.
Han smyger, blygt och försiktigt, in i lokalen och tänker en stund.
"Egentligen", säger han, "Så ska jag ropa upp er och efter det ska jag visa er vilken plats ni ska ha"..
Jag stänger av iPoden och tittar frågande på honom...
"Ja, så om alla går ut igen så får ni vänta på er tur..."
Omständigt! Redan försenade. Men jaja. Vi gjorde som han sa.
"Patrik Engvall? Välkommen, du har nummer 16, och får därför sitta vid bänk 16". Det märktes att han kände sig finurlig. Sen började han räkna bänkarna. "1  2  3..... 14  15  16! Om du sätter dig där då. Sen tar vi Sofie Enström. Nummer 17, okej. 1   2   3..." Herregud! Var han tvungen att räkna om alla bänkar för varje person. Det här skulle ta evigheter. Alla våra namn stod i ordning, vilket betydde att varje nummer skulle sitta framför det föregående hela tiden. Jag fattade vinken och gick in i rummet.. "Vänta!", sa han. "... 15   16   17! Så, där ska du sitta."  NÄHÄ!? Jag ville strypa honom för hans tröghet. Jag klarar inte av tröga människor. Men jag spelade med och gick och satte mig.

När han var färdig med att räkna alla 35 provdeltagare var klockan tjugo i nio. "Egentligen.." började han igen, "Så får ni inte ha era väskor liggandes bredvid era bänkar. Det kan vara en källa till fusk. Så.. om ni kommer fram hit till mig så kan ni lägga dem här i en hög på golvet." What..? Nåväl. Vi gjorde som han sa. Trots allt så lyder reglerna att provledarens ord är lag. Vi satte oss igen. "...Och jackorna... Det glömde jag att säga. Dem får ni inte heller ha vid bänkarna.." Men vafan! Upp igen och lägga jackan på golvet vid katedern. På golvet! Min nya jacka. Han var som en nörd. En riktigt liten, liten nörd som aldrig fått chansen att synas förut, ännu mindre bästämma över någon. Nu hade han makt och kontroll, och han utnyttjade det - Till 200%.

När vi alla, för tredje gången, satte oss igen skulle han börja med informationen. En halvtimma försent. Folk från andra klassrum hade redan börjat få rast efter första delprovet. "Det enda ni får ha på bordet är" och han läste innantill "penna, suddgummi, överstrykningspenna och legim.. Legti.. Legimitaion." Whaat? Legimitation??? Sist jag kollade det så hette det legiTImation. Men i allafall. Några fniss senare blev han slutligen klar med informationen och vi fick ut det första delprovet. Men vi fick INTE vända på det förrän han sa till. Smart av honom. Baksidan hade även den frågor, vilka jag passade på att läsa innan provtiden började så att jag kunde svaren.

Innan vi fick börja skulle han ha "leg-kontroll". Han använde aldrig hela ordet legitimation igen.
Provet satte igång. Svenska LÄS. Den värsta delen. Jippie. 50 minuter gick, jag hann svara på allt, innan nörden sa "Sätt ner pennan, genast. Tiden har gått ut. Nu ska jag samla in era svar och ha en leg-kontroll."  Igen!? Som att vi skulle ha bytt identitet medan vi suttit där. Sucker.

Vi fick ingen rast innan nästa del. Svenska LÄS igen! Great... Och en ny leg-kontroll.
En kille blev klar i förväg, och började fylla i sitt personliga kontrollpapper. Detta är till för att man själv ska kunna rätta sig själv med facit när man kommer hem, så att man vet ungefär hur det gick och så att man slipper vänta fyra veckor tills resultaten kommer hem i brevlådan. "Vad gör du, fyller du i kontrollpappret nu?" frågade geeken. "Ja..?" Svarade killen frågande. "Det får du inte göra förrän efter provtiden, jag ger er tid för det. Nu måste jag ge dig en anmärkning" WTF? Anmärkning. Som sagt, han var maktgalen.

Resten av dagen flöt på. ENG, ORD, NOG och DTK. Med leg-kontroll två gånger per del. No problems, jag ville bara hem. Men fick jag det? Nej. Inte ens när hela provet var slut. Han bad oss att sitta kvar. "Nu innan ni går så måste jag ha in alla frågehäften. Så jag går och samlar in dem... " 5 minuter senare. "Det verkar som att det saknas två häften, jag måste be er att vänta så att vi kan reda ut det här." MEN VAFAAN! Vad spelar det för roll? Dom slängs ju ändå sen! Nu började folk få nog. Jag tror att han märkte detta för hans följande meningar blev: "Okej, jag förstår om ni vill hem. De där häftena är inte så viktiga. Om ni känner er nöjda med dagen så kan ni få gå nu. Bra kämpat allihopa." TACK för det. TacktackTACK! 45minuter senare efter ett nio timmar långt prov utan raster gick vi, lättade och trötta, ut från klassrummet, ut från Colin LeClaire- gymnasiet och ut i den kalla höstluften. Vi hade överlevt. Jag dansade bland löven. Fram till pappas bil som skulle köra mig hem. I den fanns choklad, och jag levde igen.

SKÖNT att få ur det ur mitt system.
Jag ska fan ansöka om att bli provledare. Det verkar ju inte vara så jävla krävande när vilken idiot som helst kan bli det.

För att inleda tänkte jag redogöra mina åsikter vad gäller fenomenet bloggande.
Jag har bloggat länge. Men bara mentalt. Och ibland har jag även skrivit ned mina tankar.
Som i en dagbok, ni vet.
Någon gång har jag även vågat publicerat mina tankar och åsikter på t.ex. bilddagboken.
Men jag märkte snabbt att det inte var många som läste det.
Folk nöjde sig att titta på bilderna.
Jag kan inte klandra detta, men ibland har mina funderingar varit så bra att jag tycker att folk ska läsa dem.
Därav kändes det som en bra idé att skapa en blogg.
Bloggar är till för att läsas, inte tittas på.
Dock kan jag inte begära att någon ska läsa det jag skriver här heller.
Men det känns mer sannolikt.

So, here I am. Rockin' like a hurricane.