Jag känner att det finns så mycket jag borde skriva om. Jag stör mig på så många saker, och jag vill hylla så mycket. Men just nu är allt osorterat och jag har ingen aning om var jag skulle börja. Det finns så mycket att se fram emot, och så mycket att känna ångest över. Ibland drömmer jag mig bort. Mest bara för att inte bryta ihop. Just nu slinker tankarna gärna iväg till London...
Underbara Ester, vad jag tycker om dig. Och vad jag längtar tills jag kommer hem igen.
Att bli faster är något av det största som hänt mig. Det var större än studenten, större än alla mina födelsedagar tillsammans. Jag kan nästan säga att det är större för mig än julafton och DÅ, mina damer och herrar, är det STORT! Privilegiet med att vara faster är att man kan gosa, hur mycket man vill. Fantastiskt. Och det är något speciellt med Ester. Freddy och Maria har sannerligen gjort ett bra val på BB när de tog just Ester, för jag tror knappast att det fanns någon sötare unge där då. Inte har det kommit någon efter henne heller. Så man kan väl säga att de hade riktigt tur att just hon väntade där på dem.
Ibland verkar det faktiskt som att hon trivs rätt bra hos mig. Och vi är ett rätt bra team, hon och jag.
Det började med ett långt stopp i tågtrafiken för att avslutas med kolossal sjösjuka på Östersjöns stormiga vatten. Gdansk 2012, där emellan, kom att bli en underbar minisemester fylld av upplevelser och nya intryck.
Vi anlände med färjan till Gdynia tidigt på onsdagsmorgonen för att sedan köra till Gdansk och vårt femstjärniga hotell. En frukost på ett café beläget på en mysig bakgata hanns med innan incheckning. Vädret var inte helt på vår sida, men vad gör väl det?
Hotellet visade sig vara över förväntan. Rummet var riktigt fint och utsikten var underbart vacker. Dessutom blev vädret bättre under dagen, och framemot kvällskvisten och morgonen därpå var den som om vi hade åkt på solresa istället... Nästan. Solen lyste in mellan gardinerna och vi kunde utan problem glömma jackan när vi promenerade, säkert flera kilometer, genom staden, längs med vattnet, på bakgator och över torg.
Såhär såg hotellet ut...
Och såhär var utsikten...
Varje morgon stod en gammal man vid bryggan och matade fåglarna och jag tänkte flera gånger att precis så ska jag också göra när jag inte har något bättre för mig under pensionärsåren. Och mer än så hann jag inte tänka på framtiden för vi hade fullt upp med att njuta i nuet. Till exempel tog vi alla tillfällen vi hade att utforska staden, som var sagolikt vacker och välbevarad. Jag känner en stark dragning till gamla byggnader så jag var inte sen med att plocka upp kameran då vi gick bland kullerstensgatorna i de delar som fanns kvar av den gamla staden. Givetvis fanns även kontrasterna där, som jag tidigare skrivit om då jag berättat om Polen. I Gdansk var det ån Motlawa som agerade avgränsning mellan den vackra, välbevarade, nästan lite kungliga sidan, och den förfallna, smutsiga. Hotellet var, som nämnt, beläget på den "fina sidan", och det var även där vi spenderade all vår tid. Såna här majestätiska byggnader kunde man hitta där:
Det var inte särkskilt svårt att få tiden att gå. Timmarna sprang iväg och ibland kom jag på mig själv med att bara behöva stanna upp och andas, och försöka suga in så många intryck som möjligt, och verkligen njuta av att jag faktiskt var lite ledig. Jag stortrivdes i gamla staden, och jag stortrivdes med Tomas.
Det var även väldigt mysigt att vara ute och promenera nattetid, både i Gdansk och den närliggande staden Sopot som vi åkte till en av dagarna. Den staden var nästan ännu vackrare, men kändes inte alls som Polen. Staden linjerades av vidsträckta sandstränder och hade jag inte vetat bättre så hade jag trott att det var en chartersemester vi åkt på istället. På natten tog vi, som redan nämnts, en fin promenad genom staden i Sopot och en fin kyrka föll mig i smaken. Ett par stopp på barer hanns med, och en makalös drink - där barpersonalen lade nära 20 minuter på att dekorera den med frukt - slank ned. Charterkänsla, med andra ord. Fotot nedan föreställer den fina kyrkan.
I Gdansk fanns ett klocktorn, förmodligen även denna en kyrka, som också var makalös vacker just nattetid.
Så visst har vi fått se mycket och det blev ett välförtjänt avbrott i vardagen. Vi blev även evakuerade ifrån ett köpcentrum tillsammans med tiotusen andra människor på grund av bombhot, men det är en historia jag får dra någon gång när jag orkar och har lust.
Gdansk 2012 blev bättre än förväntat och jag har fått göra allt jag någonsin ville - vi har ätit fantastiskt god mat, druckit fantastiskt god öl, blivit väl omhändertagna av trevlig hotellpersonal, ätit lyxig frukostbuffé ALLA dagarna, kopplat av i relaxavdelningen, sett allt och lite till av två underbara städer, gått milslånga promenader, listan kan göras så lång! Jag kände inte direkt att jag hade så bråttom hem och jag känner mig inte helt klar med staden, men biljetten var ju redan bokad, vilket i och för sig innebär att jag har en anledning att åka till Gdansk igen. Dessutom har jag Krakóv kvar som jag vill uppleva i Polen innan jag är nöjd.
På hemvägen mellan Gdynia och Karlskrona tog stormen vid och vågorna slog mot båtens skrov. Att bo i en Premium-hytt på våning 11 innebar mer än bara fördelar, fick jag snabbt inse - sjösjuk som jag så lätt blir, då vågorna känns kraftigare ju högre upp över vattnet man befinner sig. Det blev sängläge för mig största delen av hemfärden, men det är ju inte fy skam, det heller.
Tack för en jättefin resa och för att du står ut med mig, även då jag bara ligger och mår illa. Jag hade det verkligen toppen och skulle inte för en sekund tveka på att vrida tillbaka tiden igen.
Somliga har vänner som ägnar sig åt helt vanliga saker, vilket inte alls är fel. Men mina vänner, de sjunger och spelar som om de inte gjort annat i hela sitt liv. Jag har tidigare nämnt att de är fantastiskt duktiga, och jag står fast vid det. De är också otroligt ödmjuka. De vet att även jag älskar att sjunga, och trots att jag kanske inte kan mäta mig med dem, så låter de mig vara med - och ibland kommer vi faktiskt fram till ett resultat som det nedan, men allt som oftast så skrattar vi bara åt att höra oss själva på oseriösa inspelningar... Och det är nästan ännu roligare. Och det som är mest speciellt med Tobias, Anders och Jocke är att de liksom känner på sig när jag behöver komma iväg lite. Jag kommer alltid att beundra deras talanger, vänlighet och förmåga att alltid få mig på bra humör. Det råder alltså ingen tvekan om att jag hittat rätt vänner. Tack grabbar.
Jag vägleds av förnuftet och inspireras av känslan.
Att vakna till strålande sol och fågelkvitter får det att spritta i benen på mig. Det resulterade i min allra första, riktiga joggingrunda. Jag ljuger inte. Anledningen till detta är att jag inte får, eller bör, eller ska belasta fotlederna genom löpning. Jag tränar mycket på gym, för att det är skonsammare för mig, då jag helt saknar fotvalv. Den där insänkningen i foten, ni vet - hålfoten. Jag har ingen alls. Mina fötter är platta som en ankas, vilket har gjort att mina hälar är förskjutna utåt. Detta medför att de små tarsalbenen blir ihoptryckta och jag har ofta inflammationer på ovansidan av fötterna. Därav är det inte nyttigt med för hårda stötar, som vid löpning, då det innebär en enorm belastning. Det är vad läkarna säger. Och jag är villig att hålla med. För det gör ont. Det värsta är att det inte bara gör ont i fötterna, utan snedbelastningen medför smärta i knän, höfter, rygg, axlar och nacke. Men jag har liksom aldrig låtit det hindra mig från att göra vad jag vill. Men jag har avstått från att springa utomhus. Jag har hållt mig till Crosstrainers på gymmen, men i såna här dagar KAN man ju inte hålla sig inne. Så jag for ut, tidigt tidigt, innan grannarna vaknat, på min allra första springtur. Och det gjorde ont, men det var fruktansvärt härligt. Fick dock en redig smäll i ansiktet av min kondition, som jag trodde att jag tränat upp så himla bra. Fast det förstås - man använder ju helt andra muskler på crosstrainers. Men jag är nöjd, svettig, och har mjölksyra ändå upp i halsen. Och det är vår.. På allvar...
Summa summarum: Om jag ibland går lite konstigt, inte deltar i aktiviteter eller bara är allmänt dryg, så ha överseende - det kan vara fötterna som spökar...
Såhär såg jag iallafall ut klockan 07.30 denna lördagsmorgon.
Alla stora pojkar kommer sent. De bär revolver, och allt de har är rent.
Ännu en gång har mina fina vänner överträffat sig själva. Inte nog med att de är otroligt begåvade - de tycker även om Eldkvarn, precis som jag. Här nedan följer deras egen tolkning av "Bröllop i Bolivia". Jag förundras än av det faktum att jag lyckats få lära känna dem, och dessutom få sjunga med dem. Nästa helg är det dags igen - jag kunde inte längta mera!
Eldkvarns "Bröllop i Bolivia" framförd av Tobias Eriksson och Jocke Nilsson.
Det känns även bra att några av de bilder de har valt att sätta i bildspelet är tagna av mig. Det ger minnen, liksom. Härliga minnen.
Att fylla år har på senare tid inte varit särskilt speciellt för mig. När man var yngre var det givetvis jätteroligt men med åren innebär det bara mer och mer ansvar. Alla pratade ju om hur fantastiskt det var att fylla arton och få gå på krogen, och sedan var det tjugo som var så fruktansvärt speciellt. Men för mig har sådana saker inte spelat så stor roll och därav var de födelsedagarna heller ingen stor grej. Det var ungefär som nu - då jag fyller tjugotvå - fast nu har jag börjat noja.
Tjugotvå - halvvägs till fyrtiofyra, som i sin tur är halvvägs till åttioåtta, och som i sin tur är halvvägs till hundrasjuttiosex - men då är man förmodligen död och lyckligt ovetande om hur mycket ansvar den åldern skulle fört med sig.
Hittills har "den stora dagen" iallafall varit bra. Jag har till och med fått paket fast jag aldrig önskar mig något. Dessutom har jag fått träffat alla mina underbara kollegor över en lunch. Ikväll får jag finfrämmande och sen väntas - hör och häpna - krogen! Jajemen, Lillamonster ska göra stan osäker. Typ. Det blir förmodligen toppen. Jag kommer ju att omges av några av de som får det att dunka riktigt varmt i hjärtegropen.
Nu blir jag förbannad... Eller nä. Snarare skoningslöst rasande och ursinnig! Vad är det för jävla reklam de lägger ut på min blogg? MIN blogg! Snart börjar jag känna mig tvingad att skaffa en betalblogg för att hindra dem att publicera sådan här skit. Men å andra sidan skulle jag aldrig vilja stödja dem med pengar efter detta. Skärpning, blogg.se!
Jag har uttryckt mina åsikter gällande liknande föresteelser tidigare och tänker inte gå in på det igen just nu. Men jag finner detta skamligt, och jag tycker att samhällets och nutidens syn på kvinnor och sex överlag är rubbad. Tycker att detta bekräftar mitt betraktelsesätt ganska bra. Måste det skyltas med sex även på de mest oskyldiga sidorna? De som behöver en okänd människa att ligga med/titta på när denna ligger med någon annan vet nog var de ska leta... Och de letar förmodligen inte här anyways... Så vad är grejen?
När man kan glädjas för lite har man mycket att glädjas över...
Jag har ibland nämnt att jag är stolt över att jag fått privilegiet att vara dotter till en makalös pappa. Det står jag för. Vissa dagar vet jag inte vad jag skulle tagit mig till utan honom. Det finns inget han inte gör för mig - mer än så säger jag inte med rädsla för att jag inte längre ska få ha honom ifred.
Men. Inte nog med allt detta - jag har även lyckats få den mest fantastiska mamman jag vet. Jag kan inte längre räkna till hur många gånger hon tröstat och kramat. Hur många gånger hon avlett jobbiga tankar till något roligt. Hur ofta hon får mig att känna mig tillräcklig och rentav viktig. Jag avundas de som klarar sig utan sin mamma, för det skulle då jag aldrig göra. Det är något visst med mammor - de liksom bara förstår.. Ord krävs inte. Och det är så himla skönt. För ibland orkar man liksom inte förklara. Ibland är man bara nedstämd utan anledning, eller så är anledningen för jobbig för att ens ge sig in på att beskriva. Och hon bara förstår det. Om jag någonsin blir mamma själv så vill jag också få förmågan att bara förstå.
Mamma, och även pappa, har alltid trott på mig. De har alltid stöttat mig för att få mig att kämpa för det jag vill och jag har alltid fått fria tyglar. Och även när saker och ting inte gått min väg har jag fått höra att "det är okej". Jag är en människa som alltid gör mitt yttersta och att i ett sådant läge få höra att något intevar okej hade krossat mig totalt - och de liksom bara vet det. Kanske tycker de att det är okej att fela ibland. Viktigt är iallafall att jag fått höra det. Förmodligen är det till största delen deras förtjänst att jag är där jag är idag. De har gett mig alla möjligheter, och låtit mig hoppat på varenda tåg jag velat, för att följa min dröm. Snart är jag där.
Någon gång varannan månad dyker en speciell lektion upp på schemat, som skiljer sig avsevärt från alla andra lektioner. "Getövning" står det, och vad som menas är att vi får - på skoltid - gulla med getter i utbildningssyfte. Och just nu är det extra mysigt, för getterna är mitt inne i killningsperiod, vilket medför att knoddar som den nedan finns att undersöka och busa med. Och just då trivs jag faktiskt riktigt bra....
Fenomenet när man hurtigt är ute på rask promenad och inser att man längre fram kommer att få möte och placerar sig stadigt på en sida av vägen men upptäcker för sent att den man möter också har valt att gå på samma sida... Det har hänt mig tre gånger sedan jag flyttade till Uppsala, och jag tycker att det är så fruktansvärt pinsamt. För detta resulterar i att man står, näsa mot näsa med en komplett främling, och i ett försök att undvika en krock så trycker man kroppen åt ett håll, men av någon märklig anledning väljer alltid främlingen exakt samma håll, och när man märker detta kastar man sig snabbt tillbaka åt andra hållet men problemet är att främlingen reagerar på samma sätt, vilket leder till att man står och dansar någon sorts vickande, osynkroniserad Lindy Hop samtidigt som kinderna blir rödare och rödare... Två gånger av tre har det slutat med att jag och den mötande måste ta ett stadigt tag om varann och skjuta den andres kropp åt något håll så att man själv kan slinka förbi. Situationen är obekväm och penibel i sig, men det värsta är att man - totalgenerad och snabbt som tusan - småspringer ifrån stället utan att se sig om. Inget av detta hade behövt hända om inte människan var så förbannat rädd för ögonkontakt...
Sedan jag flyttade till Uppsala har jag även fått en massa nya bekantskaper och emellanåt är det svårt att hålla reda på alla. Även detta har orsakat inte bara en pinsam situation för mig, då jag är så värdelös på att spela med och låtsas. Att folk kommer fram och hälsar är ju jättetrevligt, men jag är så osmidig att - när jag inte riktigt kan placera personen - står som en fågelholk hur länge som helst utan att säga ett knyst medan hjärncellerna arbetar med att få fram information om hur jag egentligen känner människan. Att jag inte bara kan spela med tills det slår mig att det faktiskt är någon i klassen, eller en nära vän till någon av mina vänner... Nej, jag bara står där och verkligen avslöjar att personen framför mig inte riktigt var så himla viktig att minnas ordentligt, och sen när det väl slår mig vem det är så utbrister jag något som "Ahaaaa, hej, det är ju du!" vilket resulterar i att personen i fråga, som uppenbarligen känner igen mig ordentligt, istället står som en fågelholk och svarar något som "Ja...? Det är jag... Vem trodde du?". Efter detta fortsätter samtalet bara obekvämt utan någon vettig konversation och resultatet blir att två generade personer skiljs åt med rosiga kinder. Jag måste bli mer snabbtänkt, eller iallafall lära mig att låtsas om att jag faktiskt hänger med i svängarna...
Ett händelserikt år har passerat och jag har hållit mitt förra nyårslöfte om att inte backa för något som känns läskigt. Jag har antagit de största utmaningarna i mitt liv, för att komma att känna att jag faktiskt behärskar dem. Ibland känner jag mig som stålmannen - att det inte finns något jag inte klarar av... Förutom kryptonit givetvis, det har alltid gjort mig lite knäsvag...
För att sammanfatta året:
Jag hade nyligen blivit anställd på Scania, och börjat inse vilken fantastisk grupp jag hamnat i. Dagarna på jobbet gick fort även fast arbetet var krävande och mycket av tiden gick åt till skratt. Vad jag inte visste då var att människorna i gruppen skulle komma att bli några av de bästa vänner jag någonsin haft. Veckorna gick och vi genomled smärta tillsammans, och delade med oss av glädje och drömmar. Ingen dag var den andra lik, trots de rutinmässiga, något enformiga, arbetsuppgifterna. Även fast jag redan då hade högre ambitioner för framtiden så kan jag inte tänka mig att det hade funnits något bättre sätt att jobba ihop pengar på.
. . . .
. . . .
I samband med anställningen fick jag även ta truckkort och med tiden blev jag även en riktigt skicklig truckrförare, något jag aldrig hade tänkt att jag någonsin skulle klara av. Kort sagt innebar det nya jobbet en hel del utmaningar och jag fick snabbt kasta mig in i en värld jag aldrig tidigare varit bekant med. Av erfarenheter växer man...
Året flöt på relativt stabilt. Jag hade mitt "7-16"-jobb och trivdes väldigt bra med det. Ändå sökte jag till högskolan, mest bara för att det är en grej man ska göra om man har betyg för det, och för att jag tidigare bara drömt om ett enda yrke i världen. Tidgare år hade jag inte kommit in på min linje, så jag var så gott som säker på att jag skulle bli kvar i min trygghet bland mina vänner ett tag till, men livet har en tendens att alltid röra till det. I Juli anlände beskedet om att jag faktiskt hade en plats på Veterinärprogrammet i Uppsala, och att tacka nej till något sådant vore bara tragiskt och fegt. Så i augusti gick jag på tjänsteledighet från Scania, med våta kinder och söndergråten hals, för att anta den absolut största utmaningen i mitt liv.
. . . .
Från början var jag inneboende hos ett gammalt bekant par till min mamma. Det fungerade jättebra, men jag drömde om något eget så att jag kunde ta med min fyrbenta följeslagare också. Även det löste sig efter knappt en månad på utbildningen och i skrivande stund sitter jag i en stor lägenhet på 70kvm, nära skolan, nära centrum, tillsammans med katzen och min hjärtebror. Mer kan man inte önska.
Första terminen flöt på snabbt och intensivt. Det blev många, långa uppesittarnätter nedgrävd i böcker och flera gånger var jag nära att gå under av prestationsångest. Aldrig tidigare hade jag känt på att må så dåligt psykiskt - jag var mer deppig än glad, vilket fick mig att känna mig självisk; det är ju liksom inte alla som får en sådan chans som jag. Men jag har ju alltid vetat att det kommer att vara värt mödan i slutändan. Och alla moment har ju gått bra. Två skriftliga tentor, två muntliga och diverse småprov är avklarade - alla med godkända resultat. Ibland kan jag inte sluta att förvånas över min förmåga att lyckas gräva fram kunskap i tidens hetta, som någonstans, längst in i hjärnan, gömt sig under instuderingstiden. Jag tror att det är det som många gånger räddat mig från omtentor.
Samitigt som jag försökte hänga med i svängarna på mitt nya liv försökte jag agera distansflickvännen som håller alla pusselbitar på plats. Det var och är fortfarande en kamp, men även här tror jag att det är värt det när allt kommer omkring. Mycket fint har vi upplevt tillsammans, och mer blir det förhoppningsvis. Att dela livet med en människa med annan etnicitet än en själv är både spännande och frustrerande, mest spännande då jag har hunnit få uppleva så mycket som jag annars aldrig skulle få för mig att göra. Att ta del av en ny kultur och ett nytt levnadssätt har verkligen gett mig perspektiv på saker och ting, även fast det inte skilt så fruktansvärt mycket från det jag är van vid. Jag har både fått bekanta mig med en helt ny del av Sverge, och även en helt ny del av världen. Blekinge- kanske ett av Sveriges vackraste landskap där solen alltid skiner. Polen - ett härligt avspänt land där man dricker sprit direkt ur flaskan och tar millånga promenader i mysiga städer och vackra parker. Tack för att du dragit med mig på allt. En dag jag för alltid vill minnas är då vi spenderade timmar vid Ronneby Brunn, våren tvåtusenelva.
. . . .
Ett välförtjänt jullov kunde inte ha kommit mer passande än just den där dagen efter terminens sista tentamen. Kursen vi läste var helvetisk, och jag var på gränsen att bryta ihop. Ibland skulle jag önska att jag inte tog så hårt på det hela som jag gör. Kanske skulle jag må bättre, kanske skulle jag prestera sämre och då äver må sämre igen. Nä, det är säkert värt besväret att hålla på som jag gör.
Nåväl. Jullovet fylldes av jobb hos mina underbara, sista sekunden-julstämning, långpromenader i vinternätter, vilande, nära och kära, med mera. Som gladast är jag över att ha fått tillbaka Julle i mitt liv. Julle, som jag som tidigare nämnt inte sett eller hört ifrån på närmare tio år, dök upp lite som en räddande ängel då allt var som mörkast och mycket av vår lediga tid under julen gick åt till att prata minnen, drömmar, modemljud, kanelbullar och framtid. Jag kan verkligen rekommendera att återuppta kontakten med en bästa vän..
Julafton passerade och jag var lycklig igen. Jag, som trodde att vi slutat med julklappar i min familj, fick i mellandagarna en liten brorsdotter och med en gång åldrades jag ungefär 40 år... Faster - det låter gammalt, men det är fantastiskt. Speciellt när det är till den goaste lilla tjejen i världen. Lilla Ester Inga Enström kom till jorden den 27e december och gjorde omedvetet allt så himla bra. Precis som björnen Baloo tänker jag också lära henne allt jag kan! Fast än så länge nöjer jag mig med att, stolt som en fura, få knuffa runt den lille i vagnen...
Nu laddar jag om till ett nytt händelserikt år med studier, vänner, sommarjobb, drömmar och förhoppningsvis uppnådda mål. Det blir nog något av mig till slut...
