Två fordon på motortrafikleden i höjd med Örebro. En svart Volvo v40. En metallisk, smutsig, slakttransport i stål. Jag i Volvon. 400 skära, vackra, underbara, skräckslagna grisar i slakttransporten. Jag, på väg mot semester i Trollhättan. De, på väg mot döden. Slakttransporten är motivlackad, och mönstret föreställer en tecknad gris i arbetskläder med armarna i kors och ser sådär drygt självsäker ut. Sådär självsäker som jag övertygar mig om att grisuppfödaren ser ut då han hävdar att "mina grisar har minsann levt ett lyckligt liv. Lika lyckligt som den motivlackade, tecknade grisen i arbetskläder på slakttransporten". Hen har fel.

I samma veva som jag är framme i Trollhättan kommer de 400 levande liven, de skära, underbara, grymtande, rädda, att rada upp sig på kö mot koldioxidbadet, mot avblodningen, mot döden. Och jag ska på semester.

Ett skärt litet öra stack ut genom en av de små springor som får agera slakttransportens enda ventilation. Örat var sargat och ärrigt, som efter de många slagsmål som självfallet uppstår då man trycker in 400, för varandra, helt främmande grisar i en liten, trång transport. Det lilla örat har ont, och det är det förmodligen inte ensamt om. Det är 23 grader varmt ute. Människor är monster. Och jag ska på semester.