... Because the night belongs to us.

Väckarklockan ringde vid 09.00 och redan då hade nervositeten satt sin fot i både min mage, i form av fjärilar, och i mitt huvud, i form av obehagliga tankar om allt som skulle kunna gå fel och misslyckas under kvällen.
Jag klev upp, ytterst motiverad och förväntansfull och valde snabbt ut min outfit (se inlägget nedan, men byt ut "svarta latex-leggings" mot svarta jeans) och åt sedan min frukost bestående av en knäckemacka med rikligt av sådana där nyttigheter - grönsaker. Sedan var jag på topp. Tanken slog min att jag borde ha studerat lite Engelska, men jag fann inte ro att sätta mig med det. I stället övade jag. Och övade. Och övade. Texten jag hade haft problem med i två veckor började sätta sig. Stämman jag inte riktigt kunnat pricka började etsa sig fast i hjärnan och ingenting skulle få gå fel. Inget!

Dagen flöt förbi och 19.00 stod jag där, i Luna kulturhus på stan i Södertälje, inne på Café Nova, lyssnandes på Sexexperten Olle Waller som svarade på ungdomarnas frågor. Det var bara trettio minuter kvar innan jag skulle träffa resten av gänget. Trettio minuter innan vi skulle börja repa inför kvällens framträdanden.

Genrepet gick förhålladevis riktigt bra och vi alla var positivt inställda. Vår första sjungning skulle vara vid 20.15.
20.10 ställde vi oss bakom scenen och vi alla var peppade som aldrig förr. På scenen spelade ett ska/hiphop/pop/reggae-band som jag aldrig hört talas om förut. Tonåringar hoppade som galningar framför scenen och vi tänkte att - Perfekt! Vilken utomordentlig publik att få uppträda inför.

Bandet spelade sin sista låt och "tack för oss" och "ni har varit en underbar publik" och "köp vår skiva" och "blablabla". Snart skulle de kliva av scenen och det skulle bli vår tur, VÅR tur. Men publiken ville ha mer. "En gång till, en gång till" skrek de, och självklart ville inte bandet svika. Det spelade en låt till men sedan var det finito. Jag fick en klump i halsen. Magen värkte av nervositeten, men samtidigt var jag så himla taggad och glad att jag bara ville skrika.

Vi var helt beredda på att gå upp då en organisatör kommer fram till oss:
"Tyvärr, ni kan inte sjunga nu. Ernst Brunner, som är efter er, är alldeles rosenrasande över att det hela drog ut på tiden så mycket. Det var han den dära Michael Jackson-look alike:n som ställde till det i början, så Ernst vill gå upp på scenen nu. Men det finns ju fler pauser ni kan sjunga i..."
VA? Vaddå? Vem fan är den där jävla Ernst Brunner som tror att han är speciell?
Vi blev förstås väldigt besvikna.

För att kompensera det hela sa de att vi fick sjunga alla våra låtar under en paus och då fick det ta så lång tid det ville, i stället för att dela upp det på två sjungningar á 15 minuter. Nåväl, det fanns inte så mycket att göra. Vi fick gå in i vår loge igen. Ny beräknad tid var 21.30. Yippie, mer än en timma kvar.

Även självaste Ernst Brunner drog ut på tiden men tillslut blev det faktiskt vår tur - VÅR tur.
"Vi kom, vi sågs, vi segrade". Det beskriver ungefär hur jävla bra vi var.
Jag kan inte uppskatta en siffra på hur många det var som tittade på oss, men ingen var missnöjd iallafall. Det kan jag intyga. Det var underbart! Vi sjöng våra 6 låtar: Kom, Var är tvålen?, Java Jive, Brevet från kolonien, It don't mean a thing och Hårgalåten, och jag törs nästan intyga att alla var lika nöjda som jag.

I ett lyckorus klev vi av scenen. Bort från applåder, bort från berömmelse. Vi ägde Ernst Brunner!
Organisatören vi pratade med innan kom springande efter oss.
"Det var ju väldigt förargligt att det blev som det blev, men gud så bra ni var. För att gottgöra er tänkte vi höra om ni har lust att sjunga vårlåtar på Maren-trappan i vår. Det är en mycket tilldragande attraktion. Det kommer omkring tretusen personer för att titta och många körer tävlar om att få stå där. Men ni var så annorlunda, lite omväxling förnöjer ju". Så nu ska vi förmodligen sjunga i Södertälje i vår också. Och det har vi Ernst Brunner att tacka för!

Efter hela tillställningen drog bror min med mig till en pub och bjöd mig på den dyraste öl jag druckit.
Tack för en underbar kväll
Freddy, Maria, Reidar, Ia och hela Kören Livingroom!







(Ni får ursäkta den hemske kassa bildkvalitén)

Kören Livingroom @ Södertälje Kulturnatt 20091107.

Tv:n står på som bakgrundsljud.
Plugga engelska står på schemat, men kan inte slita blicken från min vingliga, lilla katt.
Hon har varit hos veterinären idag och legat nedsövd.
Efter en dag av otrygghet och nervositet fick jag äntligen, kvart i fyra, hämta min fyrfota vän,
och höra att allt gått bra. Det var härligt. Jag blir som en hönsmamma så fort det gäller något av mitt eget.
Och i detta fall gällde det min finaste vän. Självklart blir man spänd då.
Men allt gick bra så nu sitter jag här, med en vindtyrig kisse som inte riktigt vet vad hon vill:
- Äta, sova, gosa, vara i vägen, hålla sig ur vägen... Det är inte lätt.
Dock kan jag nu slappna av, för nu har jag en underbar katt med friska och glänsande Colgate-tänder.
Ny-vaccinerad är hon också - Kattpest och kattsnuva, nej tack!
Och förhoppningsvis dröjer det ett år tills nästa veterinärbesök.
Vi gillar nya Animalen. De var mycket hjälpsamma.

Ytlighet är något jag inte förstår mig på.
När fan blev en människa bättre bara för att hon/han är s.k "snygg"?
Vad definierar snygg?
Är det en överredigerad kropp med silikontuttar och botoxansikte som är "snyggt" på tjejer?
Och en oljig hårdpumpad tvättbrädemage på killar?
I så fall vill jag då inte vara "snygg". Faktiskt.
Jag hatar när man frågar en kille : "Ah men vad tycker du om henne då?"
Och får svaret: "Jo men hon är väl fräsch, lätt påsättbar".
VAD ÄR DET FÖR JÄVLA SVAR?
Som att det bara handlar om utseendet och inte själva personligheten.
Ytlighet har förstört så många liv.
"Skönhet" har förstört så många liv.
Speciellt unga kvinnors.
All denna press, "duger jag inte som den jag är?", "Är jag inte snygg nog?"
Självklart har det att göra med självförtroende. En kvinna med bra självförtroende skulle inte låta sig krossas.
Men tyvärr är det så att bara ett fåtal människor kan säga ärligt att: "Jag är HELT nöjd med mig själv."
Alltid är det något man har hakat upp sig på.
Det är inte så lätt att vara sig själv när inte pressen från media tillåter det.
När inte pressen från hjärntvättade människors tycke tillåter det.

Män har uppfunnit många hemska saker.
Atombomber, vapen, tanken bakom tortyrkammare och taggtrådsstängsel.
Men det värsta män kommit på är idén om skönhetsideal.
Jag har insett detta.