Att titta på film själv är aldrig riktigt samma sak som när man har sällskap. Det blir liksom någon slags höjning av mysfaktorn så fort man är två. Sedan spelar det egentligen ingen större roll huruvida filmsällskapet i fråga, precis när filmen är som allra bäst, somnar och dreglar ned hela ens lår. 

Han gör så ibland. Och det är något jag saknar som allra mest, just nu. 

 

En gång för många år sedan visade hon brösten för en buske. Hon var ung och oförstörd. Svarthårig. Likblek. Och hon hade världens sämsta självförtroende. Kanske var det en befrielse. Hon minns inte. Men hon minns att hon kände sig jävligt dum där hon stod, i princip naken, framför en nästan utblommad buske, i slutet av den där sommaren. Hon vet inte riktigt vad hon tänkte. Kanske att bilden skulle bli cool. Kanske att även hon skulle duga som motiv, bara en gång. Kanske skulle hon se ut som en av de där vackra. Lite mystisk, tänkte hon nog. Men hon blev bara svarthårig, likblek och snäppet mer patetisk. Förmodligen tyckte hon att det var värt ett försök då. Såhär i efterhand ser hon att det bara var ännu ett sätt att sänka självkänslan. Snart är det sommar igen. Men den här gången, tänker hon, att det inte blir några bilder.