Då man bläddrar igenom arkiven...
...Finner man bilder som denna.
Minns dock inte i vilket sammanhang den skulle användas, men kontrasterna blev ju rätt coola. Kan ha varit vid invigandet av nya stativet. Minns ej.
*
*
Något egotrippat. Ungefär vad som kan förväntas från små monster, en kväll som denna.
Lillamonster, hösten 2010
En ljummen höstkväll i September.
Hösten. Minst lika fantastiskt vacker i Uppsala som någon annanstans.
*
*
'
*
'*
Det finns inga mål, men det finns sätt att ta sig dit.
Jag vill inte komma någonstans, vill bara ta mig lite längre än hit.
Som ni kanske redan vet - jag är oslagbar.
Det vardagliga rutinerna..
Känslan att få duscha bort lukten av död och förruttnelse är minst sagt obeskrivligt härlig. Dissektionerna på asis börjar suga musten ur mig, och när man helt oberörd kan äta och dricka inne i lokalen bland missbildade foster i glasburkar, och uppskurna diverse djur, då vet man att man är skadad. Nu går det bara utför. Något som tyder på att jag inte är helt totalt psykiskt störd än är att jag faktiskt kände en liten gnutta obehag under dagens dissektioner. Egentligen bör jag inte nämna mycket om detta, men hund och katt stod iallafall på "menyn". Jättebra i undervisningssyfte, men tufft då man har en starkare relation till dessa djurslag.
Fast det jobbigaste av allt är att jag börjar accossiera olika dofter med asis. T.ex doften av Yes-diskmedel (som vi använder där inne vid städning) och handdecinfektionsmedel (som även det används flitigt). Jag blir milt uttryckt äcklad av att diska. Tur att nya lägenheten har diskmaskin... Snart flyttar jag in. Det är bara en nedrans tentamen som hindrar mig nu. Nästa fredag är den skriven. Jag längtar...
Det börjar bli tydligt åt vilket håll jag ska.
... Och så lite vackra toner på detta!
Vi hade riktigt roligt en dag. Många dagar, men just denna tar priset. Det var första gången för mig som jag över huvud taget spelade in musik. Jag har enbart stått på scen ett fåtal gånger innan, mest för skojs skull men även för att folk verkar uppskatta det man gör. Detta var fantastiskt kul, och även om vi hade en lista på låtar vi ville sjunga in så hann vi bara med en. Resten av dagen gick åt till skratt och bus, och jag var faktiskt orolig över om vi skulle få ut något seriöst av det alls. Men det fick vi, och nu tycker jag att det är dags att det även får publiceras på bloggen. Dels för att jag saknar dig. Dels för att alla minnen gör mig glad. Glädje är viktigt.
Tobbebus, du är bra!
*
A hard day's night.
Ibland, eller väldigt ofta, vet jag inte vad jag skulle ta mig till utan dig. Vad jag skulle göra om du inte fanns där och lugnade mig när nerverna löpte amok, och när prestationsångesten tog överhanden om mitt psyke. När det känns som att man inte kan göra ett enda rätt i hela världen.
Tack, för att du förstår och alltid vet. Tack för att just jag fått privilegiet att vara din dotter.
För du är så bra.
Jag älskar dig.
Hälsa katten och mamma att dom faktiskt också är väldigt, väldigt bra.
Allt är så förgängligt, allting kan brisera snart.
Jag saknar mitt jobb. Där kan jag allt. Det känns bra att kunna allt. Här kan jag inget. Det suger.
Hej, positiva tjej - gräv ner dig i en bok och bli klok.
Not so much.
Det suger även att man inte kan "stämpla ut" från pluggandet...
Men det är fantastiskt att jag ska bli veterinär.
Punkt.
