Hösten är härlig. För det mesta. De dagar som är härligast är då solen tvingar ögonen att kisa, och vindarna inte är fullt så kalla att tårarna oprovocerat framträder. Löven har bytt skepnad, några av dem har valt att falla till marken och sådär fint pryda skogsvägarna där jag så hurtigt löper om helgmorgnarna. Andedräkten har börjat ånga då man är ute i ottan, luften är ren. Höstdagar ska tas tillvara på. I allafall de vackra. 

 

Mitt i all hast med insparkar och kursstarter börjar hösten ta fart, och jag kan inte undgå att tänka tillbaka på våren och sommaren - som kom att bli något av det trevligaste jag upplevt på mycket länge. Av just den anledningen är det extra svårt att acceptera att det faktiskt är över, och att det är dags att bli seriös igen. Allt känns lite jobbigt. En hel delkurs har susat förbi och jag är inte säker på att jag hängt med på en enda sak som sagts. Motivationen ligger lågt, men jag har mer stöd än någonsin nu så förhoppningsvis löser sig allt i grevens tid som vanligt.

 

Jag behöver saker att se fram emot. Hela tiden. För att orka. Så jag tar mig friheten att boka upp mig på allt som känns som äventyr, och allt som tilltalar mig. I November spelar Markus Krunegård här i Uppsala - dit ska jag. I december kör Filip och Fredrik sin show igen - dit ska jag. Och ikväll är det infomöte på kåren om att få chansen att vara utbytesstudent i Wien i någon vecka - dit ska jag också, och hoppas på det bästa. Annars är det inte särskilt spännande just nu. Det kryper och kliar på mig varje gång jag går från lektion eftersom de handlar om parasiter och bakterier, och att bli äcklad är numera en del av vardagen. Det vi alla studenter stör oss allra mest på är varför lärarna prompt måste skriva åhörarkopiorna på färgade bakgrunder i sina powerpoint-presentationer, eftersom det kostar mer för oss att skriva ut. Skulle kunna vara ett "Dagens i-lands". Vad vet jag.

 

Jag samlar alla minnen från våren/sommaren 2012 i burkar och på bilder så att jag kan plocka fram dem då det behövs...