Fenomenet när man hurtigt är ute på rask promenad och inser att man längre fram kommer att få möte och placerar sig stadigt på en sida av vägen men upptäcker för sent att den man möter också har valt att gå på samma sida... Det har hänt mig tre gånger sedan jag flyttade till Uppsala, och jag tycker att det är så fruktansvärt pinsamt. För detta resulterar i att man står, näsa mot näsa med en komplett främling, och i ett försök att undvika en krock så trycker man kroppen åt ett håll, men av någon märklig anledning väljer alltid främlingen exakt samma håll, och när man märker detta kastar man sig snabbt tillbaka åt andra hållet men problemet är att främlingen reagerar på samma sätt, vilket leder till att man står och dansar någon sorts vickande, osynkroniserad Lindy Hop samtidigt som kinderna blir rödare och rödare... Två gånger av tre har det slutat med att jag och den mötande måste ta ett stadigt tag om varann och skjuta den andres kropp åt något håll så att man själv kan slinka förbi. Situationen är obekväm och penibel i sig, men det värsta är att man - totalgenerad och snabbt som tusan - småspringer ifrån stället utan att se sig om. Inget av detta hade behövt hända om inte människan var så förbannat rädd för ögonkontakt...

Sedan jag flyttade till Uppsala har jag även fått en massa nya bekantskaper och emellanåt är det svårt att hålla reda på alla. Även detta har orsakat inte bara en pinsam situation för mig, då jag är så värdelös på att spela med och låtsas. Att folk kommer fram och hälsar är ju jättetrevligt, men jag är så osmidig att - när jag inte riktigt kan placera personen - står som en fågelholk hur länge som helst utan att säga ett knyst medan hjärncellerna arbetar med att få fram information om hur jag egentligen känner människan. Att jag inte bara kan spela med tills det slår mig att det faktiskt är någon i klassen, eller en nära vän till någon av mina vänner... Nej, jag bara står där och verkligen avslöjar att personen framför mig inte riktigt var så himla viktig att minnas ordentligt, och sen när det väl slår mig vem det är så utbrister jag något som "Ahaaaa, hej, det är ju du!" vilket resulterar i att personen i fråga, som uppenbarligen känner igen mig ordentligt, istället står som en fågelholk och svarar något som "Ja...? Det är jag... Vem trodde du?". Efter detta fortsätter samtalet bara obekvämt utan någon vettig konversation och resultatet blir att två generade personer skiljs åt med rosiga kinder. Jag måste bli mer snabbtänkt, eller iallafall lära mig att låtsas om att jag faktiskt hänger med i svängarna...