Sluta stödja pälsindustrin, era jävla idioter!
Jag är inget helgon själv. Jag äter kött, och därmed stödjer jag den (notera svenska) köttindustrin. Jag har däremot aldrig varit en stor konsument av kött - mina vegetariska perioder har inte skijlt sig särskilt mycket ifrån hur jag annars lever - och jag livnär mig mestadels på vilt, hemfiskat och kött från mindre, närliggande gårdar. Att äta kött är för mig ett sätt att se till så att jag inte går miste om några viktiga näringsämnen. Det är ganska svårt och tämligen otympligt att laga så pass varierande vegetarisk mat att det täcker hela kostcirkeln varje dag, men jag har börjat få mer perspektiv på det hela. Härom dagen läste jag att för att täcka det dagliga behovet av protein och essentiella aminosyror krävs en mängd motsvarande ungefär tre köttbullar. Inte en hel stek på 400 gram, till både lunch och middag, som många verkar tro. Och dessuom, äter man ägg och dricker mjölk så innehåller det redan alla ämnen man behöver. Men kött är gott, det kan jag inte förneka... Ibland är det skönt att blunda för hur djuren egenltigen lever för att vi ska få vår dagliga stek på tallriken.
Hur som helst. Köttproduktionen kommer inte så länge jag lever att försvinna. Efterfrågan är helt enkelt för stor. Däremot kan jag inte förstå hur människor kan stoltsera med att de köper och bär päls. Under mitt första år på veterinärutbildningen fick vi dissikera väldigt mycket djur - många kadaver var "efterbörden" ifrån den makabra pälsindustrin. Avfallet som inte duger till något. Kropparna som bara är uppfödda för att rikemanssnobbar ska få en exklusiv krage - helt utan praktisk funktion - till sin tuotusenkronorsjacka. Jag kan inte med ord beskriva hur sjukt detta är. Förr använde man pälsen och hudarna från sina jaktbyten för att hålla sig varm. Att ta vara på allt efter att man dödat ett djur är inget annat än naturens gång, men att föda upp djur enbart för pälsens skull och sedan kasta de överblivna kropparna på hög är inget annat än rubbat. Och att göda upp djuren så pass mycket så att de knappt kan stå på benen - vissa bryter sina pga övervikt - för att utvinna så mycket päls som möjligt, tycker jag är djurplågeri av allra högsta grad. Ändå får det förekomma. Och det förekommer för att sjuka jävlar är redo att betala stora pengar för det.
För några år sedan startades en trend där alla skulle ha en pälsboll på mössan. Alla kändisar ägde en - även vår egen kronprinsessa. Jag minns att mössan kostade (kostar?) 600 kronor. Ett bisarrt pris för en mössjävel, men den hade ju äkta päls, och därmed var den exklusiv. Jag minns att en av mina vänner prompt ville ha en sådan mössa, och att jag följde med henom i varenda butik i Stockholm på jakt efter en - men alla var redan slut, och produktionen för att skapa nya mössor gick på högvarv. Enligt källor ökade silverrävsindustrin sin produktion med nära 50% bara för att mössorna skulle kunna tillverkas. Och allt som används är rävarnas svanstipp. Vad som hände med resten av skinnet just då vet jag inte, men jag hoppas att det iallafall kom "till användninng".
Det som dock skrämde mig allra mest just då var att det var så många barn som bar dessa mössor. Uppenbarligen hade inte de någon aning om hur pälsindustrin såg, och fortfarande ser ut, och jag förstår inte hur man som förälder kan ge sitt barn något sådant. För inte fan tror jag att ett barn skulle vilja bära Molles bästa kompis Micke på huvudet i död form, efter att ha plågats under hela sitt liv.
Päls är inget vi behöver för vår överlevnad längre. Det finns bra mycket varmare vinterjackor i syntet som tål vårt inte alls så kalla klimat. Pälsen har numera blivit en accessoar för att framhäva vårat "åh-så-lyxiga" leverne. Det finns andra sätt att hävda sig när det kommer till pengar och hög levnadsstandard. Stöd en djurrättsförening istället, ifall du vill ha status.
Trots att trenden med mössorna fick rävindustrin att skjuta till skyarna är det ändå minkfarmerna som har högst omsättning. Det går åt mellan 100 och 300 minkar -om inte mer - för att tillverka en kappa av minkpäls. 100-300 levande liv för att kärringar ska få stoltsera på gatorna. Skrämmande siffror, med tanke på hur många kappor som tillverkas varje dag.
Jag hade inte reagerat så starkt mot pälsindustrin ifall den inte sköttes så absurt dåligt. Det är bara helt fel enligt alla avseenden, och detta är ingen fakta som bara jag håller på. Jag tror att nästan alla vet hur trånga utrymmen djuren får bo i. Jag tror att alla vet att det förekommer kannibalism inom flockarna dels pga att hela den naturliga hierarkin i flocken förstörs. Jag tror dessutom att alla vet att fodret de matas med är framställt på de allra sämsta och billigaste av råvaror, då djurens liv bara går ut på att äta och bli så stora som möjligt, och jag tror att alla vet att inget djur inom pälsindustrin är lyckligt. Många vet nog även att de gasas ihjäl med hjälp av koldioxid då de nått sin målvikt, vilket är oerhört plågsamt, bara för att pälsarna ska bevaras så fina som möjligt. Så varför blundar vi för detta?
Detta är inget liv för ett vackert djur...
Såhär vill jag se alla rävar...
Mössan från helvetet. Den är ju för fan inte ens snygg!
Bilderna jag har på datorn som visar den verkliga sidan av pälsindustrin tänker jag inte publicera här. De är alldeles för grymma, men jag hoppas att folk själva vill bli mer medvetna om hur saker och ting går till. Med kunskap kommer förändring. Detta gäller även Fjäder- och dunindustrin, som även den är helt åt helvete.
Päls är mord. Helt onödigt jävla mord. Punkt.
Kanonhelg på G.
lycklig_tjej_90 rättar till kragen, pluggar det sista och bara njuter av tanken på allt härligt som väntar de närmsta dagarna.
Djupa ord.
Inget känna
inte tala. Bara vara
knappast andas
Uthärda i elden
tills det vänder. Höra
handen hägra över kinden
Bland skurkar, helgon, dårar och vanligt folk.
Tidig, krispig, underbar onsdagsmorgon i slutet av oktober. Gräset - vitt av frost. Andedräkten - förvandlad till ånga. Näshåren - stela av is. Vackert landskap ifall man vågar dra sig ifrån det trygga som "storavägen" betingar.
Veterinärvägen, oändligheten och vidare.
Jag behöver inte någon som visar vägen för jag tänker inte gå den.
När tankarna egentligen borde ligga på skolarbete smiter jag gärna iväg till gymmet. Och allt oftare blir det ju mer stressen och ångesten gör sig påmind. Att göra en nyttig sak som substitut för något annat brukar i de flesta sammanhang vara okej, och man kan känna sig duktig hur som. Den regeln tror jag dock inte gäller när man lägger böckerna på hyllan för att svettas. Hur tänkte de när de placerade ett gym på skolområdet? Skämt åsido - det är givetvis fantastiskt bra. Men ibland borde jag lära mig att tygla mig, och göra det jag ska. Fokusen, var är den? Nåväl. Förhoppningsvis snappar jag upp det mesta på föreläsningar och laborationer. Och mycket processar man i huvudet medan man utför andra aktiviteter - har jag hört. Hoppas den som nämnde det har rätt.
Vill absolut inte driva en tränings- eller matlagningsblogg eller dylikt. Sådant tycker jag är fruktansvärt tråkigt. Men. Jag har en tendens att få för mig saker - som att vara köttfri, som att detoxa, som att klä mig i wellpapp eller whatever, och DET intalar jag mig kan vara lite roligt all läsa om iallafall. Förhoppningsvis. Detta blev dock väldigt tränings- och matinriktat. Ha överseende med det. Jag har hux flux förvandlats till hurtbulle. Frågan är hur länge jag kommer orka med det förrän en ny fix idé slår mig...
I speglar kan man ju passa på att försöka se lite snygg ut - något som jag dessvärre aldrig lyckas med. Men den dagliga svetten gör sig påmind iallafall, och visar stolt upp sig. Måste vara äckligast på Friskis&Svettis Ultuna...
Överträffar mig själv på matlagningsfronten för varje dag som går. (Stekta Quornfiléer med sås av paprika och chili. Sallad.)
Den här vinröda gatan är en slags resa i sig.
Att börja med tidiga morgonpromenader innan skolan var en av mina bättre idéer på mycket länge. Att kliva upp långt innan stan har vaknat, långt innan solen gått upp, långt innan luften hunnit värmas är riktigt mysigt - jag har ju ändå en morgonpigg katt som brukar vara hungrig vid det laget. Och att plugga in någon lugn, höstig musik i öronen - såsom Lars Winnerbäck - får mig att känna total ro och faktiskt en aning lycka. Lycka över att faktiskt ha förmågan att ta in alla de intryck som erbjuds bara man tar sig för. Brukar stanna vid ännu ett fint träd jag hittat, för det är helt majestätiskt på morgonkvisten, såhär i hösttider.
Tre morgnar i rad har det sett ut såhär.
Tre morgnar i rad har det sett ut såhär.
These days there's not much that would bring tears to my eyes.
Hösten är härlig. För det mesta. De dagar som är härligast är då solen tvingar ögonen att kisa, och vindarna inte är fullt så kalla att tårarna oprovocerat framträder. Löven har bytt skepnad, några av dem har valt att falla till marken och sådär fint pryda skogsvägarna där jag så hurtigt löper om helgmorgnarna. Andedräkten har börjat ånga då man är ute i ottan, luften är ren. Höstdagar ska tas tillvara på. I allafall de vackra.
Korallreven och vintergatan.
När jag vill minnas våren brukar jag titta på den här bilden, som föreställer mitt favoritträd (fråga mig inte om släkte eller art) i Lilla Sunnersta, och känna att allting faktiskt inte är så svartvitt som man ibland kan tycka.
Tiden går fort. Det är snart vinter med jul och allt annat mysigt, och vips blir det vår igen. Missförstå mig inte. Jag älskar hösten. Men den tycks bara vara så satans lång i år. Och ändå har den knappt börjat...
Foto; Sofie Enström, våren 2012.
Det börjar visst bli höst.
I London blev en del av mig kvar.
Tror aldrig att hjärtat slagit starkare.
Till höger; The Beatles, Abbey Road, City of Westminister in London, 8 aug1969.
Till vänster; Sofie Enström, Abbey Road, City of Westminister in London, 7 aug 2012.
Singelauran.
Det har pratats mycket om singelauran på sistone. Den där auran, eller snarare dragningskraften, som vi unga kvinnor verkar snappa upp så fort vi är "ute på marknaden" igen. Från början kändes det mest bara som bullshit, men ju mer vi diskuterar kring det, detso mer blir jag villig att hålla med. Av någon oförklarig anlening blir killar (män?) mer attraktiva så fort de är upptagna, verkar det som - jakten är ju spännande - och eftersom de tänker med något annat än hjärnan så faller de för frestelsen och förstör sina förhållanden. Förlovningsringar är sådana där grejer som verkar dra otrohet till sig. Kvinnor, däremot, är ärliga varelser och dras inte till andra medan de redan har en käresta och därmed finns det heller ingen mening att försöka sig på något med en upptagen tjej. Men så fort singelauran kommer fram flockas pojkarna som bananflugor kring ruttnande frukt - ett fenomen jag nu på senare dagar själv har fått uppleva, och kan därfor inte längre kalla det för bullshit.
Informationen om ens relationsstatus kan ju givetvis hittas på flera olika ställen - facebook, exempelvis.
Sofie Enström har ändrat sin status från "i ett förhållande" till "singel", och på bara några ynka sekunder var jag "på marknaden" igen. Så enkelt, och samtidigt så genomskinligt och ytligt att jag vill kräkas.
Men singelauran är något annat. Det är ingen spikad, gripbar information skrivet på papper, utan snarare en sorts utstrålning. En utstrålning som berättar om att man inte är någons. Man är fri - vilket medför att man blir intressant, otämjd och sjukt jävla snygg. Det är inte förrän nu jag förstått att så många faktiskt kan märka av den...
Språk.
Jag hörde en kvinna tala polska till sin son idag inne på Guldfynd. Jag förstod varenda ord. Det var en ring i silver hon ville ha, men den var alldeles för dyr för hennes plånbok trots att den var på rea. Det slog mig hur mycket jag lärt mig under de tre terminer jag läste polska på folkuniversitetet, och de två åren jag spenderade med en polsk familj. De insåg nog aldrig hur pass mycket jag snappade upp av det dom sa när de svängde över från svenska till polska - kanske för att tala om något som jag inte skulle höra. Jag sa aldrig något, jag låtsades som ingenting trots att jag många gånger var fullt medveten om vad konversationerna handlade om. Jag minns att jag upplevde det som lite oförskämt - när alla faktiskt kunde tala svenska, men jag var den enda som inte "kunde" polska, men jag lät det oftast passera. Ibland kunde det vara rätt kul att "tjuvlyssna". Polskalektioner tog jag för att jag tröttnade på att inte förstå, och det verkar ju ha gett rätt effekt. Ibland kan jag bli imponerad av min egen inlärningsförmåga. Tre terminer, niotusen kronor och världens elakaste lärare senare förstår jag faktiskt ett helt nytt språk. Inte till punkt och pricka, inte varenda ord, inte alla meningar, stavelser, böjningar - men ändå. Såhär i efterhand kan jag känna att det var bortkastat. Vad skulle jag egentligen med polskan till? Jag var nog bara abstinent efter lärdom då jag börjat jobba. Mest var det nog för att vara snäll och gullig. Vad mycket onödigt man gör för andra. Fast för stunden var det ju ganska kul. Dessvärre är det väl inget språk jag någonsin kommer ha användning för något mer. Åker jag till Polen igen tänker jag förvänta mig att polackerna infört Engelska på deras gymnasiescheman, som alla andra jävla länder. Det är typ polacker och fransmän som är nonchalanta och vägrar. Kanske är det av lathet. Vad vet jag. Det är ju förfan allmänbildning och fram till det att befolkningen kan engelska tänker jag se landet som "efter"... "Sent i utvecklingen".. "Inte med i svängarna"... Trots detta så är Polen ett fantastiskt vackert land. Parker är de duktiga på att sköta - och det behöver man ju faktiskt inte engelska till...
Funderar över vilken av nervsynapserna i hjärnan som killar så uppenbart saknar...
Tillbaka i gamla vanor.
Här finns ingen plats för brustna hjärtan.
När man ser att det blöder - det är först då det gör ont. Dock blev såret aldrig riktigt så pass djupt. Jag är lyckligare än någonsin, och jag känner en enorm lättnad. Aldrig mer behöver jag känna skuld för att umgås med vänner. Aldrig mer ska jag undvika att göra det jag vill. Aldrig mer ska jag offra så stor del av mitt liv för någon som bara tar och inte ger. Aldrig mer.
Såhär fina vänner har jag, som ger mig all kärlek jag behöver:
Kärlek stavas ni.
Fick tillfälle att öva mina bortglömda fotoskills i helgen. Jag skäms lite över hur längesedan det var jag använde kameran. Det får bli ändring på det. Det är ju faktiskt riktigt kul när man lyckas fånga de där magiska ögonblicken i knivskarp skärpa. Anledningen till detta spontana fotograferande var att en av mina finaste vänner gifte sig, hemma på sin gård. Vacker var han. Och hon! Och trots att vädret var dåligt största delen av kvällen fick vi några mycket uppskattade solglimtar, och DÅ passade jag på! Lite smakprov följer här nedan:
Foto: Sofie Enström, 2012-06-16
Foto: Sofie Enström, 2012-06-16
Foto: Sofie Enström, 2012-06-16
Hjärtliga gratulationer till vigseln, Mathias och Karolina. Jag önskar er all lycka i livet.
Rawr.
Bara för att jag känner mig allmänt snygg idag.
Om du letar efter någon som går att ändra på...
... Då ska du inte välja mig.
Jakten på den försvunna staden.
... Och SOM de levererar! Det blev en föreställning utan dess like på Uppsala Konsert och Kongress ikväll. Längtat har jag gjort sedan februari då jag köpte biljetten. Det har hänt att jag även räknat dagarna. Och vips så var det över. Lite sorgligt, men jag gick många upplevelser, synvinklar och intryck rikare därifrån. En välbehövlig kväll bjöd de på, som jag sent kommer att glömma. Det är något magiskt med att ha två av de människor man inspireras som mest av precis framför sig, live, när man bara är van att se dem på tv.
Jag tänker inte lägga någon vikt i att beskriva vad showen egentligen handlade om förutom att lyfta fram det unika med Uppsala. Så himla frälst är jag faktiskt inte vid Uppsala att det var anledningen till att jag gick. Jag var där för att äntligen få andas samma luft som de män jag följt slaviskt i deras galna upptåg på tv sedan barnsben.
Trots att jag nu inte är något direkt fan av Uppsala stad kan jag inte undgå att tycka att vissa delar är slående vackra, och på vägen ut från Stadshuset fångade jag en liten del av staden på bild - som ett minne från att allt det jag en gång drömde om faktiskt har slagit in.
Vi enades iallafall om att Uppsala är den staden man kommer till som en vit, blank Canvastavla och kan utvecklas till att bli precis vad som helst. Det är möjligheternas stad, livets börjans stad, festens stad. Och många gånger känns det faktiskt riktigt bra att vara en del av allt detta...
