När man kan glädjas för lite har man mycket att glädjas över...
Jag har ibland nämnt att jag är stolt över att jag fått privilegiet att vara dotter till en makalös pappa. Det står jag för. Vissa dagar vet jag inte vad jag skulle tagit mig till utan honom. Det finns inget han inte gör för mig - mer än så säger jag inte med rädsla för att jag inte längre ska få ha honom ifred.
Men. Inte nog med allt detta - jag har även lyckats få den mest fantastiska mamman jag vet. Jag kan inte längre räkna till hur många gånger hon tröstat och kramat. Hur många gånger hon avlett jobbiga tankar till något roligt. Hur ofta hon får mig att känna mig tillräcklig och rentav viktig. Jag avundas de som klarar sig utan sin mamma, för det skulle då jag aldrig göra. Det är något visst med mammor - de liksom bara förstår.. Ord krävs inte. Och det är så himla skönt. För ibland orkar man liksom inte förklara. Ibland är man bara nedstämd utan anledning, eller så är anledningen för jobbig för att ens ge sig in på att beskriva. Och hon bara förstår det. Om jag någonsin blir mamma själv så vill jag också få förmågan att bara förstå.
Mamma, och även pappa, har alltid trott på mig. De har alltid stöttat mig för att få mig att kämpa för det jag vill och jag har alltid fått fria tyglar. Och även när saker och ting inte gått min väg har jag fått höra att "det är okej". Jag är en människa som alltid gör mitt yttersta och att i ett sådant läge få höra att något inte var okej hade krossat mig totalt - och de liksom bara vet det. Kanske tycker de att det är okej att fela ibland. Viktigt är iallafall att jag fått höra det. Förmodligen är det till största delen deras förtjänst att jag är där jag är idag. De har gett mig alla möjligheter, och låtit mig hoppat på varenda tåg jag velat, för att följa min dröm. Snart är jag där.
Kommentarer
Trackback
