Att vakna till strålande sol och fågelkvitter får det att spritta i benen på mig. Det resulterade i min allra första, riktiga joggingrunda. Jag ljuger inte. Anledningen till detta är att jag inte får, eller bör, eller ska belasta fotlederna genom löpning. Jag tränar mycket på gym, för att det är skonsammare för mig, då jag helt saknar fotvalv. Den där insänkningen i foten, ni vet - hålfoten. Jag har ingen alls. Mina fötter är platta som en ankas, vilket har gjort att mina hälar är förskjutna utåt. Detta medför att de små tarsalbenen blir ihoptryckta och jag har ofta inflammationer på ovansidan av fötterna. Därav är det inte nyttigt med för hårda stötar, som vid löpning, då det innebär en enorm belastning. Det är vad läkarna säger. Och jag är villig att hålla med. För det gör ont. Det värsta är att det inte bara gör ont i fötterna, utan snedbelastningen medför smärta i knän, höfter, rygg, axlar och nacke. Men jag har liksom aldrig låtit det hindra mig från att göra vad jag vill. Men jag har avstått från att springa utomhus. Jag har hållt mig till Crosstrainers på gymmen, men i såna här dagar KAN man ju inte hålla sig inne. Så jag for ut, tidigt tidigt, innan grannarna vaknat, på min allra första springtur. Och det gjorde ont, men det var fruktansvärt härligt. Fick dock en redig smäll i ansiktet av min kondition, som jag trodde att jag tränat upp så himla bra. Fast det förstås - man använder ju helt andra muskler på crosstrainers. Men jag är nöjd, svettig, och har mjölksyra ändå upp i halsen. Och det är vår.. På allvar...

Summa summarum: Om jag ibland går lite konstigt, inte deltar i aktiviteter eller bara är allmänt dryg, så ha överseende - det kan vara fötterna som spökar...

Såhär såg jag iallafall ut klockan 07.30 denna lördagsmorgon.