Det är mitt eget fel vad som än händer med mitt hjärta.
Fältarbetet är över, och det känns otroligt vemodigt. Det har varit tre fantastiska veckor med hårt jobb, långa dagar, svett, smuts, vackra kor, trevliga massajer och helt underbara teammedlemmar som fått vistelsen i Maasai Mara till en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Även om det stundvis har känts övermäktigt så är jag otroligt nöjd med min insats, och lämnar fältet med ryggsäcken fullpackad med nya erfarenheter, och en känsla av kärlek över de vänner jag fått och för evigt kommer bevara i hjärtegropen. Det känns så fint att ha någon att ringa nästa gång det vankas Kenyaresa. Och det är en mäktig känsla att ha gjort avtryck på andra.
Med solen i ögonen och värme i bultande hjärtegropen.
Igår fick jag välja destination. Jag har sedan två år tillbaka längtat efter girafferna strax utanför Nairobi. Giraffer, som råkar vara ett av mina favoritdjur (av väldigt många). På Giraffe Centre - African Fund for Endangered Wildlife kan man med lite tur och en massa pellets snika åt sig lite kärlek. Eller, som i detta fall, en rejäl snyting. Oavsett vad man får så är det värt det, och man bidrar samtidigt i kampen att skydda den utrotningshotade Rothschildgiraffen. Jag bjussar på bildmontaget.
There is one place I know that compares to pure imagination.
Dagarna får framåt, men vi har fortfarande mycket tid att fördriva.
Igår tog vi en runda i Nairobi City Centre, mest bara för att kolla läget. Vi åt lunch på café och strosade i stadskärnan. Vi hann även besöka en Maasai-marknad, som liksom förra vistelsen i Kenya var helt galen och full med folk som ville sälja grejer. Vi blev pålurade en varsin klänning. Det fick räcka.
I ca 2 timmar strosade vi, innan solen blev för stark och intrycken för övermäktiga. Vi återvände till lägeneheten i Kileleshwa efter inhandling av diverse förnödenheter.
I förrgår hade vi inga direkta planer, och vi funderade på vad man kunde hitta på när vi nu fått så mycket tid till övers. Kom på tanken att fråga Ali, som vi bekantat oss med för två år sedan vid vår senaste vistelse här. Han var oerhört hjälpsam, kom med flera bra tips som vi ska försöka hinna med senare i veckan, och bjöd sedan spontant med oss till Thika över kvällen. Det lät kul, tänkte vi, utan att veta vad som egentligen hände där, men det var troligen mer stimulerande än att sitta i lägenheten, så vi hakade på. Det visade sig pågå förberedelser inför det högsta halvmaratonloppet i världen (1950m ö.h.), som hålls där årligen. Bunduz, företaget som även följde med oss under vår resa 2014, arrangerade och tillhandahöll med tält, kock, lägereld osv, för löparna att vila upp sig vid innan loppet som skulle äga rum nästa dag. Vi fick delta, och det kändes precis som sist. Massa god mat, trevliga nya gemenskaper, skratt och överförfriskade affärsmän som tyckte att det var en alldeles ypperlig idé att hälla whisky på elden så att den sprakade högljutt. Strax efter tiotiden på kvällen skjutsade Ali oss hem. Uppslukad i ett lyckorus kunde jag den kvällen sova relativt gott för första gången sedan ankomst. Jag vaknade morgonen därpå med nio nya myggbett...
Förvånad-fejset och tropisk juice.
Middag á la Bunduz, i Ndakaini.
Maasai-marknad, Nairobi City Centre.
Nairobi-wonders.
Morgon i Nairobi. Vi har varit vakna en stund och gjort flertalet försök att skriva lite på uppsatsen. Men solen lockar för mycket. Idag är första dagen med bra väder sedan vi kom hit. Vi ska snart iväg till universitetet och gå en säkerhets- och labkurs innan arbetet i fält inleds. Men än har vi en timme med inhemsk papaya, iskall öl och balkonghäng framför oss, innan vi måste bege oss. Skrivandet får vänta till kvällen...
Utsikten från balkongen i Kileleshwa.
Nytt utseende på bloggen och rykande färska inlägg.
Jag tänkte göra ett försök att sadla om den här bloggen till en reseblogg de närmsta två månaderna. Jag råkar nämligen befinna mig i Kenya för att skriva mitt examensarbete, och tänker att istället för att skriva dagbok kan jag klottra lite här. Jag har inte varit särskilt aktiv, eller inte aktiv alls, här det senaste året, så egentligen blir detta som en nyskapad blogg men med samma url-adress. Ha tålamod med mig, jag kommer säkerligen inte att ha varken tid eller lust att skriva varje dag, men jag ska göra ett ärligt försök att hålla de som är intresserade uppdaterade om vad som sker på denna delen av södra halvklotet.
And from that moment you'll be out of place and underdressed.
2015 var året då jag skulle bli stark igen. Både mentalt och fysiskt. Jag kan inte med ärlighet säga att det riktigt blev så. Men the force is strong in this one, detta året. Det känner jag. Det är dags att börja fokusera på sådant som bringar energi i livet, istället för att låta sig tryckas ned av trams. Jag är hoppfull inför 2016, jag har stängt in mig allt för länge. Varit för trött. Inte hittat ork. Eller lust. Till något. Det här året har tärt på mig, mer än vad jag tidigare förstått. På ett sätt jag inte är bekant med. Dominerande känslor har varit oro och tvivel. Men det blir ändring nu. För om jag möter ensamheten i trappen så ska jag klä den i byxor och skor. Jag ska ringa mina vänner igen. Det är mitt löfte.
Kroniskt låg.
Hon fyller dagarna med promenader. Timslånga. I skogen. Det är fridfullt där. Hon tycker om fåglarna. Och dofterna. Och spindelnäten som träder fram i morgondaggen. Solen är vacker i gryningen, det har hon alltid tyckt. Därför är hon ofta ute tidigt.
Det veckolånga sommarlovet börjar lida mot sitt slut. Och inget blev som hon ville. Som hon tänkt. Det var så mycket som skulle hinnas med. Så mycket som skulle passas på. Det är inte ofta hon har lov längre. Detta var kanske sista chansen. Och inget blev av. Inget förutom de timslånga promenaderna i skogen.
Snart drar en ny termin igång igen. Och hon är rädd för hösten. Rädd för gråten och den stora depressionen. Den tar aldrig fel. Och snart är den här igen, och liksom envist knackar på fönsterrutan. Det spelar ingen roll att hon lämnar persiennerna neddragna och gömmer sig i mörkret. Den hittar henne varje gång, och den tar aldrig fel.
Egentligen tycker hon att hösten är den vackraste årstiden av alla. Ibland lyckas hon bygga upp sig inför den. Fylla kroppen med lycka så att själen sprudlar och är beredd på svackan. Denna gången har hon inte hunnit. Och nu är hon rädd att den kommer skölja över henne innan hon hinner ta ett tillräckligt djupt andetag.
Nu vet jag bättre.
Det handlar om dig. Om att det vi har är unikt. Det handlar om att din hud känns annorlunda. Att ditt hår passar bättre att tvinna runt mina fingrar än andras. Det handlar om att du får mig att känna på ett sätt jag inte kan minnas att jag känt förut. Att jag känner mig mer säker nu än någonsin. Att det jag drömmer om för första gången kan slå in. Det handlar om din doft. Hur den stannar i mina lakan, på min kudde, på mig, i mig, överallt.
Det handlar om dig.
Du har viljan att bli större, men här är du redan störst.
Jag gömde mina drömmar där din axel blir till hals.
Att titta på film själv är aldrig riktigt samma sak som när man har sällskap. Det blir liksom någon slags höjning av mysfaktorn så fort man är två. Sedan spelar det egentligen ingen större roll huruvida filmsällskapet i fråga, precis när filmen är som allra bäst, somnar och dreglar ned hela ens lår.
Han gör så ibland. Och det är något jag saknar som allra mest, just nu.
De jobbigaste minnena fräter hon bort med thinner.
En gång för många år sedan visade hon brösten för en buske. Hon var ung och oförstörd. Svarthårig. Likblek. Och hon hade världens sämsta självförtroende. Kanske var det en befrielse. Hon minns inte. Men hon minns att hon kände sig jävligt dum där hon stod, i princip naken, framför en nästan utblommad buske, i slutet av den där sommaren. Hon vet inte riktigt vad hon tänkte. Kanske att bilden skulle bli cool. Kanske att även hon skulle duga som motiv, bara en gång. Kanske skulle hon se ut som en av de där vackra. Lite mystisk, tänkte hon nog. Men hon blev bara svarthårig, likblek och snäppet mer patetisk. Förmodligen tyckte hon att det var värt ett försök då. Såhär i efterhand ser hon att det bara var ännu ett sätt att sänka självkänslan. Snart är det sommar igen. Men den här gången, tänker hon, att det inte blir några bilder.
Ibland.
Ibland kramar han mig så hårt att han verkar tro att jag skulle gå sönder om han inte fanns där och höll ihop mig.
Ibland har han rätt.
0523
Jag har tänkt på det i timmar nu.
Spelat upp scenariot i huvudet säkert hundra gånger om.
Det får mig att må illa. Att bryta ihop.
Du var rädd. Vettskrämd. Jag klandrar dig inte.
Människor är ju monster.
Ett skott i pannan, sen föll du. Handlöst mot det smutsiga, blodstänkta golvet.
Jag fick beröm. "Bra jobbat!", "Snygg träff!", "Vad duktig du är!".
Själv ville jag bara försvinna genom jorden. Ville falla med dig.
Jag har aldrig tidigare känt sådant självhat och förakt.
Du dog idag, och det var jag som höll i bultpistolen.
Förlåt.
Låt mig sjunka som Titanic.
Jag har inte skrivit av mig här på länge. Närmare två år nu. Jag är medveten om det. Tiden och orken har inte räckt till. Och egentligen har jag väl ingen riktig ork nu heller, men jag måste få ventilera. Jag skriver ofta när jag mår dåligt, utan att publicera något. Mest för att det känns skönt. Men nu, två år efter det senaste inlägget känner jag att jag, med ett par ord, vill försöka förmedla något som många säkert inte kan sätta sig in i, men som förekommer hela tiden, dygnet runt, världen över.
Jag läser fjärde året på veterinärprogrammet. Den så kallade klinikrotationen. I denna kursen inkluderas "slakteriveckan". Under nämnda vecka ska man deltaga i verksamheten vid ett slakteri.
På slakteriet får man inte ha med sig mobiltelefon. Man kan råka fotografera, och bilderna kan ”vinklas fel” och hamna på internet. Något sådant vill de inte vara med om, slakteripersonalen, som anser sin verksamhet vara etiskt försvarbar och inte orsaka djur mer än nödvändigt lidande. Jag mår illa. Vill kräkas. Löpande-band-systematiken gör mig alldeles mållös, och var är känslorna? Var finns medlidandet?
I stallarna står skräckslagna djur. En slaktare är arg. Hen ska fösa en tjur mot bedövningsboxen, men den är panikslagen och vill inte gå framåt. Slaktaren skriker och slår. Det hjälper inte. Tjuren blir om möjligt mer stressad. Till slut hämtar slaktaren elpåfösaren och ger tjuren upprepade (läs; nitton) stötar på olika delar av kroppen. Jag, som står bredvid drivgången och bevittnar detta, kan inget göra. Hen sköter ju bara sitt jobb, om än lite väl våldsamt. Jag kommer på mig själv med att fundera över om hen har några känslor i kroppen över huvud taget. Förutom ilskan då, som hen så tydligt uppvisar för tjuren. I lagstiftningen står det att djuren inte får stressas, att redskap inte får användas för att slå och att elpåfösaren enbart får användas vid enstaka, specialfall. Min fråga till veterinären som också bevittnar detta i samma ögonblick som jag var "vad blir konsekvenserna av detta, dvs att det reglemente som finns inte följs? Vem står till svars för slaktarens beteende?" Som svar fick jag att lagen kan tolkas på olika sätt, inget fall är det andra likt, och hen avgjorde förmodligen att det våld hen tog till var nödvändigt i situationen. "Djur ska behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande" (SFS 1988:534, 1 kap, 2§). Det är enligt mig tydligt att nödvändigt lidande inte inkluderar slag, hårda ord och nitton elstötar, precis innan döden. Förstår inte riktigt hur det kan tolkas på olika sätt. Men det är tur att vi inte får ha mobiltelefoner, för något sånt här skulle kunna råka fotograferas, bilderna skulle kunna "vinklas fel" och hamna på internet. Och det vill inte slakteripersonalen veta av. De sköter ju bara sitt jobb, och det är tur att vita, blinda Svenssons inte behöver exponeras för sånt här. Det vore ju för hemskt om folk började reflektera kring köttindustrin. Det finns ju trots allt en anledning till varför slakterier inte har väggar av glas.
I morgon ska jag döda mitt första, friska, fullt levande djur. Det ingår i utbildningen. Efter det ska jag sörja. Sörja alla dem som kommer att bemöta samma öde. Hela tiden, dygnet runt, världen över, för alltid.
Det är en sorgens dag idag.
Vila, ni underbara. Tills vi ses igen.
Carola Kiwin, Light Dream. För evigt saknade.
Tack för alla minnen.
Semester.
Två fordon på motortrafikleden i höjd med Örebro. En svart Volvo v40. En metallisk, smutsig, slakttransport i stål. Jag i Volvon. 400 skära, vackra, underbara, skräckslagna grisar i slakttransporten. Jag, på väg mot semester i Trollhättan. De, på väg mot döden. Slakttransporten är motivlackad, och mönstret föreställer en tecknad gris i arbetskläder med armarna i kors och ser sådär drygt självsäker ut. Sådär självsäker som jag övertygar mig om att grisuppfödaren ser ut då han hävdar att "mina grisar har minsann levt ett lyckligt liv. Lika lyckligt som den motivlackade, tecknade grisen i arbetskläder på slakttransporten". Hen har fel.
I samma veva som jag är framme i Trollhättan kommer de 400 levande liven, de skära, underbara, grymtande, rädda, att rada upp sig på kö mot koldioxidbadet, mot avblodningen, mot döden. Och jag ska på semester.
Ett skärt litet öra stack ut genom en av de små springor som får agera slakttransportens enda ventilation. Örat var sargat och ärrigt, som efter de många slagsmål som självfallet uppstår då man trycker in 400, för varandra, helt främmande grisar i en liten, trång transport. Det lilla örat har ont, och det är det förmodligen inte ensamt om. Det är 23 grader varmt ute. Människor är monster. Och jag ska på semester.
