Ett händelserikt år har passerat och jag har hållit mitt förra nyårslöfte om att inte backa för något som känns läskigt. Jag har antagit de största utmaningarna i mitt liv, för att komma att känna att jag faktiskt behärskar dem. Ibland känner jag mig som stålmannen - att det inte finns något jag inte klarar av... Förutom kryptonit givetvis, det har alltid gjort mig lite knäsvag...

För att sammanfatta året:

Jag hade nyligen blivit anställd på Scania, och börjat inse vilken fantastisk grupp jag hamnat i. Dagarna på jobbet gick fort även fast arbetet var krävande och mycket av tiden gick åt till skratt. Vad jag inte visste då var att människorna i gruppen skulle komma att bli några av de bästa vänner jag någonsin haft. Veckorna gick och vi genomled smärta tillsammans, och delade med oss av glädje och drömmar. Ingen dag var den andra lik, trots de rutinmässiga, något enformiga, arbetsuppgifterna. Även fast jag redan då hade högre ambitioner för framtiden så kan jag inte tänka mig att det hade funnits något bättre sätt att jobba ihop pengar på.

 

. . . . 

 

. . . . 

 

I samband med anställningen fick jag även ta truckkort och med tiden blev jag även en riktigt skicklig truckrförare, något jag aldrig hade tänkt att jag någonsin skulle klara av. Kort sagt innebar det nya jobbet en hel del utmaningar och jag fick snabbt kasta mig in i en värld jag aldrig tidigare varit bekant med. Av erfarenheter växer man...

 

 

Året flöt på relativt stabilt. Jag hade mitt "7-16"-jobb och trivdes väldigt bra med det. Ändå sökte jag till högskolan, mest bara för att det är en grej man ska göra om man har betyg för det, och för att jag tidigare bara drömt om ett enda yrke i världen. Tidgare år hade jag inte kommit in på min linje, så jag var så gott som säker på att jag skulle bli kvar i min trygghet bland mina vänner ett tag till, men livet har en tendens att alltid röra till det. I Juli anlände beskedet om att jag faktiskt hade en plats på Veterinärprogrammet i Uppsala, och att tacka nej till något sådant vore bara tragiskt och fegt. Så i augusti gick jag på tjänsteledighet från Scania, med våta kinder och söndergråten hals, för att anta den absolut största utmaningen i mitt liv.

 

. . . . 

 

Från början var jag inneboende hos ett gammalt bekant par till min mamma. Det fungerade jättebra, men jag drömde om något eget så att jag kunde ta med min fyrbenta följeslagare också. Även det löste sig efter knappt en månad på utbildningen och i skrivande stund sitter jag i en stor lägenhet på 70kvm, nära skolan, nära centrum, tillsammans med katzen och min hjärtebror. Mer kan man inte önska.

Första terminen flöt på snabbt och intensivt. Det blev många, långa uppesittarnätter nedgrävd i böcker och flera gånger var jag nära att gå under av prestationsångest. Aldrig tidigare hade jag känt på att må så dåligt psykiskt - jag var mer deppig än glad, vilket fick mig att känna mig självisk; det är ju liksom inte alla som får en sådan chans som jag. Men jag har ju alltid vetat att det kommer att vara värt mödan i slutändan. Och alla moment har ju gått bra. Två skriftliga tentor, två muntliga och diverse småprov är avklarade - alla med godkända resultat. Ibland kan jag inte sluta att förvånas över min förmåga att lyckas gräva fram kunskap i tidens hetta, som någonstans, längst in i hjärnan, gömt sig under instuderingstiden. Jag tror att det är det som många gånger räddat mig från omtentor.

 

Samitigt som jag försökte hänga med i svängarna på mitt nya liv försökte jag agera distansflickvännen som håller alla pusselbitar på plats. Det var och är fortfarande en kamp, men även här tror jag att det är värt det när allt kommer omkring. Mycket fint har vi upplevt tillsammans, och mer blir det förhoppningsvis. Att dela livet med en människa med annan etnicitet än en själv är både spännande och frustrerande, mest spännande då jag har hunnit få uppleva så mycket som jag annars aldrig skulle få för mig att göra. Att ta del av en ny kultur och ett nytt levnadssätt har verkligen gett mig perspektiv på saker och ting, även fast det inte skilt så fruktansvärt mycket från det jag är van vid. Jag har både fått bekanta mig med en helt ny del av Sverge, och även en helt ny del av världen. Blekinge- kanske ett av Sveriges vackraste landskap där solen alltid skiner. Polen - ett härligt avspänt land där man dricker sprit direkt ur flaskan och tar millånga promenader i mysiga städer och vackra parker. Tack för att du dragit med mig på allt. En dag jag för alltid vill minnas är då vi spenderade timmar vid Ronneby Brunn, våren tvåtusenelva.

 

. . . . 

 

Ett välförtjänt jullov kunde inte ha kommit mer passande än just den där dagen efter terminens sista tentamen. Kursen vi läste var helvetisk, och jag var på gränsen att bryta ihop. Ibland skulle jag önska att jag inte tog så hårt på det hela som jag gör. Kanske skulle jag må bättre, kanske skulle jag prestera sämre och då äver må sämre igen. Nä, det är säkert värt besväret att hålla på som jag gör.

Nåväl. Jullovet fylldes av jobb hos mina underbara, sista sekunden-julstämning, långpromenader i vinternätter, vilande, nära och kära, med mera. Som gladast är jag över att ha fått tillbaka Julle i mitt liv. Julle, som jag som tidigare nämnt inte sett eller hört ifrån på närmare tio år, dök upp lite som en räddande ängel då allt var som mörkast och mycket av vår lediga tid under julen gick åt till att prata minnen, drömmar, modemljud, kanelbullar och framtid. Jag kan verkligen rekommendera att återuppta kontakten med en bästa vän..