Atomvinternatt
Vissa nätter är mer fastastiska än andra.
Sådana som tar luften ur en,
som får en att tappa hakan
och bara stå där med stirrande blick och galna spasmer i hela kroppen.
Igår var en sådan natt.
En riktigt underbar, fantastisk natt.
Det var en natt med full med Dia Psalmas magiska låtar.
Och jag levde.
Jag var missnöjd till en början.
Förbanden började spela sent och jag var trött.
Det blev lite mosh till det andra förbandet.
Men till det första satt vi vid ett bord.
Som sagt, jag var trött.
Men som bortblåst var den känslan när Dia Psalma gästade scenen.
Eller rent av ägde scenen.
Efter tolvslaget rusade adrenalinet in i min kropp.
Från hjärtat och ända ut i fingertopparna.
Ulke klev på scenen och jag slängde mig fram till kravallstaketet.
Jag stog längst fram, och jag levde.
Dock blev jag tvungen att hejda mina spasmer en aning
då en säkerhetsvakt ställde sig bakom mig och petade mig på axeln
så fort jag hoppade lite högre än alla andra.
Och så fort jag headbangade lite hårdare än alla andra.
Det kanske inte var det ultimata läget, men det var okej.
Jag njöt av musiken och av att jag stod så nära att jag kunde röra, tafsa, pussa
fast jag visste att jag inte fick.
Det var den bästa spelningen på länge.
Och jag levde.
Det var rent av en riktig jävla atomvinternatt!
(Bifogar lite bilder så att ni, på något övernaturligt sätt och med lite tur,
ska kunna få känna iallafall en gnutta av alla de känslor som sprudlae i min kropp igår)
Ztikkan
En svettig Ulke
Ulke och Ztikkan
Vem kan segla utan vinden,
Vem kan skrika utan luft?
Vem kan hata utan ångest,
Vem kan älska utan lust?
Börjat blogga alltså? Najs. Jag var och såg Dia Psalma för ett par veckor sen på debaser, men då nådde de inte några högre höjder. Tajt, väloljat och rutinerat, men lite oinspirerat. Här kommer en "jag mötte lassie": När jag gjorde lumpen i Strängnäs på det glada 90-talet hade Ztickan hårdrocksklubb på Norrtulls nedervåning, så där var man ju stammis och fick öl upphälld av nämnde Ztickan och ibland även Ulke åtföljt av diverse Strebers-anekdoter.
Ja, det verkar som att jag faktiskt har börjat blogga, tro't eller ej. Kände att jag hade för många åsikter inom mig som fler borde ta del av.
jag förstår att Psalma-grabbarna var bättre förr och jag ångrar att jag itne föddes lite tidigare så att jag kunde få uppleva det. De säger själva att det börjat tappa hållningen och att de rent av har tröttnat på att spela. Men vem klandrar dem? Deras senaste spelningar har varit riktigt otursamma med dålig publik, tråkig stämning osv. Men den fredags var den bästa på länge, ja rent av den bästa jag varit på.. Dessutom var jag där först av allt folk, så jag satt även och minglade lite med självaste bandet. Ville dock inte störa så mycket, de satt och planerade spelningen. Så jag är nöjd. Och det kanske var den sista på länge. Men dom var på topp, gubbarna. Jag slutar aldrig att avundas dem.
