Det doftar av solmogna äpplen och höst i kvällsluften.
Föreläsning hit, fest dit. Inspark här och där. Nu är det igång - Studentlivet. Än så länge verkar allt okej. Inte så bra som jag förväntade mig, men absolut inte dåligt. Ultuna är jättefint och det verkar finnas bra lärare. Klassen, som består av ca 90% tjejer, är också bra. Lite fnittrig, lite väl pratig, men det gäller att sila ut guldet. Man kan inte vara bästa vän med alla, men man kan se till att fungera bra tillsammans med varje individ.
För er som missat det så är det höst nu. Det märks tydligt under tidiga morgnar då cykeln är mitt transportmedel till skolan. Jag har tur som bara bor några kilometer ifrån, annars hade jag blivit för lat, tagit bilen, och därmed även blivit fattig. Att cykla är bra. Billigt, miljövänligt och nyttigt för hälsan. Det är iallafall vad jag har hört. Vi får se hur mycket det tilltalar mig i vinter. Tänkte iallafall kosta på mig ett gymkort. Måste hålla mig i trim.
Än så länge känns allt overkligt. Snart kommer jag säkert att känna mig mer hemma här. Snart blir jag nog en av de andra. Men tills dess saknar jag Scania och mina underbara kollegor, mina vänner, min familj, min katt och min pojkvän. Det kommer jag förmodligen alltid göra, men kanske kommer längtan och smärtan i hjärtat att successivt försvinna. Jag känner mig så otacksam. Det är ju det här jag vill!
'
'
Livet leker, pulsen slår och hjärtats valver sjunga.
I var nerv en ilning går, och jublar gör var tunga.
Du är djurens enda hopp, du unga veterinär.
Så fatt om glasen, botten opp och sista droppen tär.
MSDKC
Jag saknar er.
Asso shit.
<3
Living is easy with eyes closed.
Nu ni, mina vänner, är jag på G igen. Jag har en ny, fin, glänsande dator, och förhoppningsvis får jag snart många nya, spännande erfarenheter att dela med mig av. Som tidigare nämnt ska jag alldeles strax anta den största utmaningen i hela mitt liv. Jag ska få chansen att uppnå mitt livs mål, och jag är så rädd och nervös att jag mår illa och gråter varje dag. Samtidigt som jag är så förväntansfull att jag nästan spricker. De märkligaste av känslor har passerat min kropp och själ de senaste veckorna, och det är först nu som jag börjar tycka om dem. Hjärtat är kluvet men huvudet vet vad det vill. Man får inte tappa fokus - det är viktigt!
Sedan jag var under sex år har jag kämpat för detta (faktiskt sant! Fråga pappa), och jag är oerhört tacksam att jag äntligen fått chansen. Chansen att bli veterinär. Även fast allt mest bara känns jobbigt just nu så vet jag att det är detta jag vill, och jag vill ta med mig alla på den resan som kan tänkas stötta mig, och som bryr sig om hur det går. Någon gång i framtiden ska jag, JAG, "laga trasiga djur" - Sofie Enström, 5 år.
Jag ser tillbaks på mörka moln som heter Ånger, Sorg och Skam.
De kanske krossar mig en dag, men tills dess var det jag som vann.
Yours sincerely, Lillamonster.
(Det är aldrig lätt).
