0523

Jag har tänkt på det i timmar nu.
Spelat upp scenariot i huvudet säkert hundra gånger om.
Det får mig att må illa. Att bryta ihop.
Du var rädd. Vettskrämd. Jag klandrar dig inte.
Människor är ju monster.
Ett skott i pannan, sen föll du. Handlöst mot det smutsiga, blodstänkta golvet.
Jag fick beröm. "Bra jobbat!", "Snygg träff!", "Vad duktig du är!". 
Själv ville jag bara försvinna genom jorden. Ville falla med dig. 
Jag har aldrig tidigare känt sådant självhat och förakt. 
Du dog idag, och det var jag som höll i bultpistolen. 
Förlåt. 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0