Det handlar om respekt.. Till djuret, till djurägaren, till instutitionen. Och tänker man på att ta till vara på allt, att inte slösa på det material vi har och att behandla djuret med största möjliga varsamhet så känns det iallafall lite mindre hemskt. Förvisso är det bra att känna att man inte är kall och känslolös. Men jag räds lite av det faktum att jag blivit så fruktansvärt härdad. Jag minns första dissektionen - då man fick göra själv, utan lärare (hade ju privilegiet att få vara med på en del dissektioner på min grundskola och mitt gymnasium också, men absolut inte på samma nivå som här), och jag minns hur himla dåligt jag mådde. Alla intryck, alla lukter. Lukten av kadaver stack i näsan och ibland fick jag ställa mig vid fönstret för att inte svimma. Jag kunde bli tårögd av medlidande för djuren och det var svårt att intala sig själv att det vi gjorde var för goda ändamål. Det är annorlunda nu. jag har liksom förstått att med hjälp av de kanske 20-30 kroppar jag kommer att dissikera, så kommer jag att kunna rädda många, MÅNGA fler individer från plågsamheter. Och nu känns det liksom bättre. Dessutom vet jag ju att inga djur vi använder har avlivats för vår skull. Utan för att de varit sjuka, använts i pälsindustrin, blivit för gamla etc. För att maximera min inlärning tänker jag - då, nu och föralltid- suga in ALL kunskap jag kan få tag på under dessa dissektioner. Men jag erkänner att det fortfarande känns riktigt brutalt...