Pappa, han är bra han. Idag drog han med mig ut i skogen så att jag fick panga
lite. Det var nästan fyra år sedan sist, och då var det med luftgevär. Det många
inte vet om mig är att jag brukade skjuta luftgevär en gång i veckan när jag var
yngre, och att jag faktiskt var ganska duktig. Inte konstigt att man saknar det.
Dock lämnade vi luftgeväret på hyllan idag, och tog istället ut lillstudsaren. Det
är ju iallafall lite mera drag i den, och oj - vad ovant det var. Dessutom sköt jag
för första gången på fri hand, vilket var tungt men ändå gick helt okej. Är faktiskt
ganska nöjd med resultatet. Visst är jag ringrostig, men det är väl förståeligt?
Dessutom satt ju tavlan på mycket längre avstånd än vad jag är van vid, men jag
lovar - den är stendöd. Den hann inte känna ett smack.

 





Bästa papps, vad vore jag utan dig? Jag minns när jag var liten, och följde med
dig ut i skogarna kring Hansta. Jag minns att snön var så hög att den nådde ända
upp till midjan på mig, och jag minns hur jag kämpade mig fram och hur jobbigt
det var, och hur du uppmanade mig att fortsätta. Och hur roligt vi hade det där,
papps och dott, tillsammans, och hur du fick mig att uppskatta naturen och utelivet.
Det är jag dig evigt tacksam över. Jag har bestämt mig för att, med stolthet, växa
upp och bli som du - så human, genomgod och så otroligt generös. Lyckas jag med en
bråkdel av vad du åstadkommit så kommer det att gå bra även för mig.

Det finns nog ingen i världen som jag ser upp till så mycket som min egen pappa.


Yours Sincerely, Lillamonster.