Igår hälsade jag på en fin, gammal vän som legat mig varmt om hjärtat i över tolv år. Det är märkligt, jag har betat av många hästar i mitt liv men det finns verkligen ingen som Nisse. Det gladde mig att han verkade frisk och kry än, gammelgubben. Men att veta att varje gång man åker därifrån kan vara sista gången man ser honom känns tungt. Ska nog börja hälsa på honom oftare. Han verkade känna igen mig iallafall, även fast det var ett år sen sist. Jag tycker att det är charmigt att han minns alla tricks jag lärde honom när jag var elva.


Next Question

 
2006 - Älskar bilden.                                                2007 - Vi pussas mycket.