Jag skulle vilja skriva ett jättelångt och känslosamt inlägg om begravningen jag var på idag. Om vilka känslor som spred sig i kyrkan, om kärleken som förmedlades och om alla de vackra blommorna. Men det tänker jag inte göra, mer än att bekräfta att det gör ont i mig men att det på något sätt ändå känns skönt. Känslor är på riktigt. Ingen kan bestämma vad man ska känna. Jag tror att det är viktigt att man är medveten om det. Att man har rätt att känna vad som helst.

Det är mycket känslor nu, över huvud taget. Känslor jag inte riktigt kan kategorisera och inte
heller vet var de kommer ifrån. Det förvirrar mig - att jag inte riktigt vet om jag ska le eller gråta.

Vad är livets gåta
Löst av ingen
Vad är hoppet
Poesi av tingen
Vad är kärlek
Irrbloss som lär oss gråta
Vad är döden
Lösningen på livets gåta

Hoppet är det sista som överger oss.

Sov i Ro,
Extramormor.